– Vi ringer hem varje dag. De säger alla samma sak. Mina lärare, mina mor- och farföräldrar säger att det finns inget att oroa sig för. De säger att de har det bra, men vi ser på nyheterna. Vi vet att allt inte är bra i Ukraina, betonar Veronika Marchenko på engelska.
Tystnaden blir hängandes i luften i rektor Maria Skoogs rum i kvarteret Lärkan.
Plötsligt känns kriget påtagligt nära.
De första ukrainska flyktingarna har anlänt till Luleås gymnasieby. Det har gått en månad sedan Veronika Marchenko och Valeri Zlaman valde att fly från hemstaden Ostrog i västra Ukraina.
– Det är en liten stad där man känner alla. Man stannar på gatan och pratar eller kramas. Det finns en varm vänskap – inte som i en stor stad, berättar Veronika Marchenko.
Ostrog tillhör Ukrainas äldsta städer. Det omnämns i skrifterna redan på 1100-talet. Det var här den första bibeln som översatts till kyrilliska tryckte redan 1580.
De gamla kulturbyggnaderna står kvar. Krigets fasor har inte nått provinsen Rivne Oblast, men det är bara 28 mil till huvudstaden Kiev som utsatts för rysk robotbeskjutning i över en månad.
– Vi vill vittna att det pågår ett fullskaligt krig i vårt hemland. Det är Ryssland som anfallit Ukraina. Ryssar dödar oskyldiga civila och våldtar kvinnor. Ukraina vill inget annat än att leva i fred, säger Valeria Zlaman.
Via gränsen mot Polen tog de sig till Sverige. Veronika Marchenko har tidigare besökt Luleå, där hennes mamma bor i dag.
I Ukraina studerar de i den elfte årskursen, som är den sista innan universitets- eller yrkesstudier. Veronika Marchenko drömmer om att bli kosmetolog, medan Valeria Zlaman är inriktad på ett arbete inom datasäkerhet.
De pratar dagligen via Internet med sina lärare i Ukraina som ger dem nya skoluppgifter. Nu har de börjat lära sig svenska. Måndagens tre lektioner ägnades åt namn på siffror, dagar och månader.
– Det är ganska svårt med tanke på att ni har ett annat alfabet, men det går bättre och bättre. Jag har märkt att ni säger "precis" väldigt ofta, säger Veronika Marchenko och ler.
– Vi är tacksamma över att ha blivit så väl mottagna i Luleå. Vi har bara mött vänliga människor särskilt på Migrationsverket. Jag vill tacka min gode man som hjälpt oss mycket och vår vän Anna som introducerat oss i volleybollklubben, säger Valeria Zlaman.
Hon har spelat volleyboll i sju år och berättar lite förvånad över det varma mottagandet inom idrotten, där motspelare som hon inte känner frågar om hur hon mår och om det är något hon behöver.
Språkintroduktionen är det första steget in i gymnasiebyn. Rektor Maria Skoog betonar att det i skolan numera finns erfarenheter av att ta emot elever från andra länder. Efter kartläggning av kunskapsnivåerna ska lektioner i svenska som andra språk, matematik, engelska och idrott komma i gång.
De har redan noterat skillnader i att vara ung i Sverige jämfört med hemlandet.
– Här verkar ungdomarna få leva sina liv. Det är inte som i Ukraina, där kämpar alla för att bli bäst. Vi är tacksamma att Sverige tar hand om oss. Svenskar är ett snällt folk. De ler när de möts på stan. Det känns som vårt andra hemland.
Vad tänker ni om framtiden?
– Det är lite svårt att föreställa sig framtiden i dag, men jag tänker att det kommer att bli bra. Att vi kommer att kunna träffa våra familjer igen. Jag älskar min familj, säger Veronika Marchenko.