– Gällivare...är som himlen. Och Lahore är helvetet, berättar Tahira från sitt och dotterns gömställe i mångmiljonstaden.
Tidigt i måndags morse tvingades Tahira och Duaa lämna Gällivare och Sverige. 19 timmar senare landade de i Lahore, en av världens absolut största städer med sin befolkning på över 13 miljoner invånare. Tahira berättar om resan som startade redan halv fem på måndagsmorgonen då de blev hämtade med taxi.
– Fram till Arlanda var allt okej. Men när vi landade i Istanbul för att byta plan såg vi att många stirrade konstigt på oss. Med avsmak. De såg en ensam muslimsk kvinna med dotter i västerländska kläder.
När de landat i Lahore och hämtat ut sitt bagage gick de ut från flygplatsen för att vänta på den person som lovat hjälpa dem att gömma sig.
– Men det stod jättemånga män där och situationen kändes väldigt hotfull. Jag blev jätterädd att någon skulle ta Duaa ifrån mig, så vi sprang tillbaka in och bad en säkerhetsvakt om hjälp. Han förstod och sa att vi kunde stanna kvar hos honom och vänta.
De bor nu på hemlig adress någonstans i staden. Ensamma, förtvivlade och skräckslagna. Boendet är en liten, spartanskt inredd tvårumslägenhet. Ytterdörren är alltid låst. Enda gångerna de går utanför den är när de måste handla mat.
– Hemma i Sverige kan jag klä mig som vilken svensk kvinna som helst. Duaa kan gå ut själv och köpa glass eller godis eller för att leka med kompisar. Här kan vi inte göra något sånt. När vi är ute stirrar alla på oss – de ser två kvinnor utan man. Som kvinna är man chanslös här. Det är farligt att leva här utan man, säger hon.
På dagarna sitter Duaa mycket vid sin laptop. Hon har fått skoluppgifter från sina lärare hemma i Gällivare. Och när hon inte studerar pratar hos med sina vänner. Tahira är väldigt orolig för Duaas mående. Både psykiskt och fysiskt. Lahore klassas som en av världens mest förorenade städer.
– Hon har ont i halsen och hostar mycket.
När Tahira flydde från Pakistan 2012 tvingades hon lämna kvar sina söner. Idag är de 22 och 19 år gamla.
– Det var jättesvårt att lämna dem, men jag hade ingen möjlighet att ta med dem. Jag pratar med dem och min mamma varje dag, men vågar inte träffas. De säger: "Mamma – du måste skydda Duaa!".