Det var länge sedan intervjuaren kände ett så redigt handslag som det från Anders Henriksson. När vi ska säga hej då, bestämmer undertecknad sig för att vara lika redig själv. Så står vi där och klämmer varandras händer ett tag.
Är du ursprunglig Luleåbo?
– Nej. Jag är född i Surahammar utanför Västerås. Mina föräldrar är därifrån. Pappa var på bruket hela sitt yrkesliv som svarvare, Mamma dog för några år sedan. Hon började i konsumaffären och vidareutbildade sig senare.
– Jag har massa med tåggrejor, Märklin, kvar där. De står kvar där med originallådor och allt. Jag har tänkt att barnbarnen kanske blir intresserade. Jag har ännu bara ett barnbarn, 7 år, men hon är inte intresserad av tåg. Men det blir säkert någon som kommer att gilla tåg, så jag avvaktar och ligger lågt än så länge.
När kom du till Luleå då?
– 1978. Till Örnäsets vårdcentral. Jag utbildade mig här och sedan var jag en hel del i Boden också.
– Jag känner mig absolut som en Luleåbo. Det finns inget som kan rubba mig och ta mig härifrån. Det har att göra med att jag är mycket involverad i idrotten i Luleå, i herrbasketen sitter jag på bänken sedan 25 år tillbaka. Jag sitter i styrelsen för Luleå BC och i ishockeyn skötte jag killarnas infektioner, hosta och feber och andra åkommor.
Hade du kunnat tänka dig det som hände, att hockeykillarna skulle bli utslagna i semifinal?
– Jag trodde att de hade en fair chans att gå till final, de hade en jättebra grundserie. Men i matcherna mot Västra Frölunda tappade de tempo. Jag såg sista matchen på teve och det var inte bra.
– Basketen har också gjort en katastrofsäsong, både tjejerna och killarna. Men det är så med idrott, man åker ut ibland, det hör till.
Idrottsskador, är det en specialitet för dig?
– Jag är absolut ingen specialist. Om idrottare har skadat sig och man ska reparera och operera, då måste man ju hålla på med ortopedkirurgi. Däremot när jag är på matcher och folk vrickar sig eller får axeln ur led och så, det får man ju ta hand om.
Tycker du att läkare behövs vid skador under match?
– Ja, till exempel när det gäller hjärnskakningsbedömningar vilket händer då och då i hockeyn och nu också i basketen.
– Någon med hjärnskakning hade dimsyn, kräkningar och illamående och var helt borta i 30 minuter, den killen kunde inte spela på en månad. Vi trodde att han hade blödning i huvudet. Det hade han inte, hans hjärna hade ruskats om så mycket.
– Hjärnan är som ett gelehallon. Den skadas, även om man bara får mindre smällar.
Hur ser du att någon fått en hjärnskakning, ser du det på ögonen på dem exempelvis?
– De är inte riktigt orienterade. Om man går på dem på en gång och pratar med dem, då svarar de inte riktigt korrekt. Det kan sitta i någon eller några minuter. Dessa skickar vi alltid på röntgen för att se så att de inte har fått en blödning i hjärnan. Det har de oftast inte fått, utan det är bara deras hjärna som har ruskats om.
– Tränarna var tidigare på oss och ville att den som skadats skulle börja spela nästan direkt. Men det är självklart, kan du inte ens stava till ditt namn ska du inte spela en match, inte förrän du kan räkna och skriva ordentligt. Tränarna har blivit mycket bättre och låter oss bestämma när spelarna är redo.
– Men att vara idrottsläkare är inte min huvudsakliga uppgift. Jag jobbar med hjärt och kärl här på Hermelinen. Högt blodtryck, kärlkramp och hjärtinfarkter och skicka folk på hjärtkirurgi och sånt sånt. Jag tar emot vanliga patienter hela dagarna.
– Det som är så bra med det här jobbet här utanför landstingsvärlden, det är att man kan ha en kontinuitet. Jag har kvar personer som jag skickade 1978 till bypasskirurgi till Stockholm. De är idag 85. De har gått på min mottagning i 30 år, kanske en del i 40. Det finns inte på kartan inom landstingsvärlden!!! Att folk har samma doktor i 40 år.
När det kommer in en person genom dörren, så kan du säga "Men hej Gösta, hur är det med barnbarnen? Hur är det med dig?"
– Ja och jag vet vad hunden heter också, för det har jag skrivit upp.
Men det skulle inte gå hos regionen?
– Det är inte region Norrbottens fel, det ser likadant ut i övriga Sverige. Det är en brist på kontinuitet som är otrolig.
– Doktorerna som jag känner i Umeå och på Karolinska, säger att det är inte möjligt att ta emot återbesök. De kanske till och med har lämnat kliniken när det är dags för det.
– Om någon får något konstigt i magen här hos Hermelinen, då har vi ju magdoktorer. Jag tar patienten i "hampan" och går till magdoktorn här. Som får göra undersökningen. Nu! Och då har jag svaret nu! Och jag kan skicka iväg remissen idag om det visar sig vara nödvändigt.
– Vi har en organisation som är annorlunda uppbyggd, där vi får lite mer fart.
När ni började, då var det du och Yelverton Tegner?
– Det var jag och Yelverton och så var det min fru Agneta Möller och hennes kollega Inger Aurell. Båda är gynekologer.
Men så sålde ni?
– Yelverton Tegner skulle gå i pension. Då sa han: "Antingen köper du ut mig eller också säljer vi båda två bolaget till någon annan." Vi ägde hälften var.
– Jag hittade ett finskt riskkapitalbolag som egentligen var en pensionsfond från Finland, Capman. De ville köpa Hermelinen för att konkurrera med de andra privata vårdbolagen i Sverige. De köpte Hermelinen som det första bolaget i Sverige inom hälso- och sjukvård. Sedan köpte man 28 bolag på elva månader bara i Sverige. Jag satt i styrelsen och det var det värsta jag har varit med om i hela mitt liv. Det var 35-åringar med bakåtslickat hår från Stureplan som styrde och deras enda uppdrag var att förmera pengar. Jag förstod det efter ett tag, det här är helt värdelöst. Då, när jag sa det på styrelsemötena, blev jag utkickad ur styrelsen. Det sista jag sa i styrelsen var: "Jag köper tillbaka Hermelinen när det är dags." En månad senare ringer en advokat och berättar "Vi har fått i uppdrag att se vad vi kan sälja av." Då fick vi köpa tillbaka Hermelinen. Det är fem år sedan och nu går det lika bra som förr. Och det gick inte dåligt då.
Hur lång var perioden från försäljning till återköp?
– Fyra år. Fyra totalt värdelösa år. Det höll på att förstöra varumärket också.
– Men det där är passé. Det var ett felaktigt beslut av mig, men jag tyckte att det här kunde vara ett sätt kanske att låta Hermelinen fortsätta.
I dagsläget är Hermelinen en bra affär?
– Ja, det är en bra affär. Vi har en bra balanserad ekonomi och vi kan investera.
– Regionen talar om att ha patienten i centrum. Jag tycker att vi har patienten i centrum och doktorerna och resurserna i en cirkel runt omkring patienten.
– Jag uttalar mig inte om ifall det är bättre med Backgård eller en S-styrd region. Men jag har frågat i alla år: Varför kan inte vi få åta oss höftoperationer i länet?
– Men då säger de: Vi vill inte gynna den privata vården.
– Det respekterar jag, sa jag för 15 år sedan. Sedan fick jag veta av flera av mina kompisar på Sofiahemmet i Stockholm, att de opererar norrbottningar och fakturerar NLL. Varje höftledsoperation inklusive resa och hotell kostar nästan hundra tusen kronor och alla pengar går till Stockholm.
– Vi har sagt så här att "Ni har sagt att ni inte ska gynna privatvården, men ni gynnar Sofiahemmet i Stockholm. Vi gör samma operationer här. Och då går den den skatt som läkare och sjuksköterskor betalar till Region Norrbotten och till Luleå kommun."
– Det svarar regionledningen inte på.
Men vad beror det på? Är det Jante, du ska inte tro att du är något?
– Ja, det kan det mycket väl vara någon form av att man inte vill gynna privat vård i närområdet. Men jag tycker att det är lite konstigt att man då säger att vi har en princip att inte skicka någon till privatvården. Sofiahemmet är privat.
Fler Fredagsintervjuer:
Carina Sammeli har gått vidare: "Jag blev den onda"
Jenny Hellman: Möt kvinnan bakom Luleås besöksboom
Per Erlandsson: "Det är nog svårt att ha mer tur än jag"