Det är en tidig måndagsmorgon i radhuslängan på Björkskatan. Sandra Ilar är tillbaka på mammas gata. Medan grannarna är på väg till jobbet förbereder hon sig inför avresan till Sorsele för att spela in ett nytt avsnitt av TV-showen Svenska Nyheter.
Hur är känslan inför torsdagskvällens föreställlning i Luleå?
– Trots att jag måste gjort tusentals ståuppföreställningar brukar jag alltid vara lite nervös innan man går upp på scenen, men den här gången kommer det att kännas speciellt. Det är första gången som jag uppträder i Luleå. Jag kommer nog att vara mer nervös än vanligt. Med gamla kompisar i publiken vill man inte göra bort sig.
Finns det en yttre gräns för humor?
– Inte för mig. Jag tycker att man kan skoja om allt. Det fina med ståuppscenen är att det inte finns några regler. Sedan får man ta konsekvenserna av vad man säger. Ibland blir folk upprörda.
Har publiken någon gång blivit arg på dig?
– Det har hänt att folk har skrikit åt mig eller bara gått, men det är mer vanligt att de blir arga och tysta.
Hur känns det när ett skämt inte landar rätt?
– Jag blir nog mest road. Det är en absurd situation att säga hemska saker till folk som inte vill lyssna i ett försök att få dem att skratta. Men de jobbigaste gigen är när allt blir ”mellanmjölk”, det är varken någon som gillar eller hatar. Jag vill att publiken ska känna någonting.
Vad fick dig att försvara Mr Cools låt ”Knulla barn”?
– För mig handlar det om yttrandefriheten. Det handlar inte om att jag tycker att låten är rolig eller inte utan mer om rätten att få göra den utan att få ett drev mot sig eller mordhot.
Kunde du föreställa dig reaktionen?
– När hatstormen bröt ut var jag i Luleå. Jag var på restaurang med min brorsdotter. Dagen efter lade jag upp ett inlägg på Instagram att Astrid stöttar och dansar till Mr Cools låt ”Knulla barn”. Folk trodde att det var på riktigt. De förstod inte att bilden hämtad från en helt vanlig familjemiddag. De hotade att kontakta soc för att de skulle ta barnet från min bror. Det spårade helt ut.
Hur upplevde du drevet?
– Det är otäckt att någon kan skicka en mobb för att föra fram sina egna personliga åsikter. Det blev rätt våldsamt och varade i en vecka. Det plingade i min mobil under dygnets alla timmar. Folk kan vara så gränslösa när de inte behöver se en i ögonen. Tonläget blir värre när man kan gömma sig bakom hemliga konton.
Hur hanterade du situationen?
– Jag försökte svara på kritiken och hålla mig lugn. Jag ville inte vara på deras nivå och skapa nya drev. Överlag fick jag betydligt mer kärlek än hat. Majoriteten tyckte att allt hade gått för långt.
Är du en modig person?
– Jag vet inte, men när saker är fel så är jag inte rädd för att säga det. Jag skulle nog må sämre av att inte säga något, men jag tycker inte om internetdebatter. De leder sällan till något.
Hur hamnade du på Svenska Nyheter?
– Jag har varit med från idéstadiet under hösten 2017. Det var Kristoffer Appelquist och Micke Lindgren som vill ha med mig.
Vad var grundidén?
– Vi kollade på amerikanska och brittiska ”talk-show” som Last Week Tonight och The Daily Show och försökte skapa en svensk motsvarighet. Det var vad SVT ville ha.
Redan de fyra första programmen drog på sig elva anmälningar till Granskningsnämnden. Hur reagerade du?
– Det är något av dilemmat av att göra satir i public service. För att göra satir som är bra måste man ha ett ställningstagande. Många anser att public service aldrig ska ta ställning, men jag tycker att det går att göra det så länge som helheten är nyanserad. Ofta kommer kritiken från människor som anmäler åsikter som de själva inte tycker om.
Nu verkar även kinesiska myndigheter ha reagerat över er satir.
– Jag har fått några meddelanden från kinesiska troll, men jag har kommit rätt lindrigt undan. Det är mest programledaren Jespers (Rönndahl, reds anmärkning) epostkorg som är full.
Var kommer familjenamnet ifrån?
– Ilar är ett gårdsnamn i Dalarna, där min pappa kommer ifrån.
Är du uppväxt i en rolig familj?
– Jag har nog själv sökt mig till sådana sammanhang. Min farfar var rolig och kreativ, men jag tror att det där kommer mer av att jag redan som liten började kolla in amerikansk comedy.
Vad inspirerade dig?
– Jag började med serier som Simpson och South Park. Sedan gick jag över till standup och hittade lite mer svartare humor. På den här tiden var den svenska ståuppscenen rätt glättig och snäll med Johan Glans och Babben Larsson och sånt, men i USA kunde man hitta komiker som Bill Hicks och Doug Stanhope som var både hårda och mörka samtidigt som de var samhällskritiska. Magnus Betnér var den första att göra något liknande i Sverige.
Varför känner du dig hemma i det facket?
– Jag är kanske mer mörkt sinnad. Jag försöker alltid att hitta de där såriga punkterna. Många missuppfattar och tror att om man skojar om hemska saker som döden eller pedofili så innebär det att man inte tar det på allvar, när det snarare handlar om ett sätt att hantera svåra grejer. Visst, det smärtar lite, men det är ändå ganska skönt att skratta åt hemskheter. Man gör problemet mer hanterbart.
När upptäckte du att du kunde få folk att skratta?
– Redan på Boskataskolan brukade jag hitta på konstiga saker under redovisningar. Det var rätt könsstereotypt. Vi flickor var roliga bara när vi var ensamma. I klassrummet var vi duktiga flickor, men när vi blev själva var vi ofta tusen gånger roligare än killarna.
Med tre examina från universitet får man väl beteckna dig som en duktig flicka.
– Absolut. Det har varit viktigt för mig att vara duktig i skolan, men bakom ryggen på folk var jag ganska busig.
Är humorn ett sätt för dig att vidga dina egna gränser?
– Jag är väldigt lugn och kontrollerad privat, men på scenen får jag utlopp för allt det där kaoset. Ibland går jag upp på scenen och bara skriker.
Som barn, vad drömde du om att bli?
– Jag hade inga tydliga grejer. Det tog ganska länge innan jag förstod att man kunde jobba med standup. Jag var 20 år när jag drog till Stockholm och sökte direkt upp ett ställe på Söder som heter Big Ben, där alla nybörjare får åtminstone en spot.
Hur gick det?
– Det var nervöst, men jag minns att det varken gick superbra eller superdåligt. Jag tänkte att jag inte vet hur jag ska göra det här än, men att jag kommer att komma på det. Standup är hårt arbete. Det tar ett tag innan man får det att funka.
Känner man sig inte rätt utsatt ensam på en scen?
– Det är nog därför som det finns en stor gemenskap i branschen för alla komiker fattar hur ensamt det kan kännas. Jag gillar att det är så avskalat. Det är en mikrofon, jag och publiken. Det är som att gå tillbaka i historien till en tid när vi berättade historier runt lägerelden.
Varför väljer du den här utsattheten?
– Det är en mäktig känsla att få ett helt rum att skratta. Man känner sig som en kung. Jag är blyg och ofta rätt obekväm privat, men på scenen har jag kontroll över hela situationen. Jag bestämmer vad vi ska bara prata om och har bestämt exakt när skratten ska komma.
Kan du någon gång känna att folk har förväntningar på grund av ditt yrke?
– Folk kan ha en ganska skev bild av komiker. Att man ska vara rolig även privat. Komiker kan vara rätt kufiska. Magnus Betnér som jag gärna hänger med är också tystlåten och tillbakadragen. Vi är inga clowner utan snarare mer mörksinnande än de flesta.
Luleå har uppfostrat två ståuppkomiker. Båda kommer från Lävägen. Vad är det som finns i vattnet på Björkskatan?
– Jag vet inte. Björkskataskolan måste väl ändå vara en av Sveriges fulaste skolor. En brun och orange plåtlåda som är rätt deppig jämfört med humor. Jag och Ola Söderholm är båda sävliga, tystlåtna tänkare. Han är sex år äldre. Jag kände inte honom innan flytten till Stockholm. Han har hjälpt mig en del och vi har gigat ihop.
Hur vet du att dina skämt är roliga?
– Om jag själv skrattar till när jag skriver brukar det funka. Min hit-rate har blivit bättre med åren, men man behöver testa ett par gånger. Ibland kan det handla om ett ord som ligger och skaver. Ibland måste man byta betoning eller göra en paus för att få det att funka.
Skriver du fortfarande poesi?
– Jag gör det sporadiskt. Jag jobbar mycket med mitt skrivande. Jag har någon diktsamling och barnboksmanus som jag är för feg för att visa upp. Det handlar nästan alltid om existentiella grejer. Jag landar alltid där - om livet och döden. Det finns med i mina poddar och döden är nog det som jag skrivit mest skämt om.
Kan du se var du är om tio år?
– Jag tycker att världen rör sig så fort att i dag är det svårt att göra något längre än halvårsplaner. Jag bär alltid med mig ett katastroftänk att allt kommer det att gå åt helvete. Det enda man kan göra är att köra på och hoppas att det blir så bra som möjligt. Jag är inte främmande att en dag dra mig tillbaka på något universitet för att undervisa och kanske forska. Det vore skönt.
0920 - 26 29 03