Senhösten 2009 möttes Bengt Flodin och hans fru Annelie Forshage på Kungsängen mellan missioner. Hon kom hem från sitt uppdrag i Fortsättningsstyrkan, FS 17, och hans med FS 19 inleddes. Han åkte till Afghanistan för att det ingår i hans jobb.
– Jag är medveten om riskerna och att det kan hända vem som helst.
Han hade precis återvänt efter ett besök hemma och hade bara tre veckor kvar på missionen.
Den 19 november 2010 lämnade han och hans finska spanings- och samverkansenhet campen. På vägen mellan Mazar-e-Sharif och Sheberghan utsattes de för ett eldöverfall. Bengt Flodin åkte i det första fordonet, som träffades av en granat. Han minns att bilen rökfylldes. Sedan svimmade han.
Enheten lämnade riskområdet och stannde vid en polischeckpoint. Där tog de hand om Bengt Flodin som var mycket svårt skadad i benen. En amerikansk helikopter hämtade honom och ytterligare två personer.
På det tyska fältsjukhuset amputerades Bengt Flodins båda ben. Inom 24 timmar var han hemma på svensk mark. Fortfarande nedsövd.
Annelie Forshage fick det där samtalet som ingen vill ha, att Bengt var allvarligt men inte livshotande skadad. Då hade hon ingen aning om vad det betydde.
I vanliga fall får de anhöriga inte träffa den skadade förrän på sjukhuset. Det kan innebära flera timmars oviss väntan. Annelie fick hjälp som lyckades ordna så att hon redan när Bengt landade skulle få se honom. Varför det var så viktigt kan hon fortfarande inte riktigt förklara. Det var bara extremt viktigt för henne, att få se honom och prata till honom.
– Då släppte allt.
Hon säger att de har talat om vad som hade hänt om han hade avlidit på vägen till sjukhuset. Både hon och Bengt Flodin har framfört till HKV sina synpunkter, men rutinerna ändras inte.
Annelie visste inte att Bengts båda ben hade amputerats förrän hon såg det på intensiven på sjukhuset i Uppsala.
När han väcktes och själv insåg att han förlorat benen bestämde han sig för två saker:
– Jag ska gå och jag ska köra bil. Jag bara bestämde mig.
Är du en bestämd person?
– Ja, svarar Annelie reptilsnabbt.
– Jag hade inte varit där jag är nu om jag inte varit den jag är. Ja, jag är nog både envis och bestämd. Men jag hade aldrig lyckats utan stöd, säger Bengt Flodin.
Han gick tidigt i gåskola i Uppsala. Exakt två månader efter granatattacken stod han för första gången på sin benprotes. Efter ytterligare en månad fick han den andra protesen. Då var han hemma i Boden och hade fått en barr i vardagsrummet. Där har han lagt ned tusentals timmar på träning.
Bengt Flodin är ordförande i pansarofficerarnas kamratförening. När dåvarande regementschefen på I 19, Olof Granander, fyllde 50 år var Bengt Flodin för första gången utanför huset på ett officiellt uppdrag. Han gick med stöd av två käppar och hade då satt upp ett nytt mål. Han skulle tillbaka till sitt arbete den 1 juli 2011. Målsättningen var att klara av att gå med enbart en käpp.
– Som officer måste man kunna göra honnör utan att ramla omkull.
Han var sjukskriven hela juli ut, men den 1 juli friskskrev han sig och gick till jobbet som planeringsofficer på pansarbataljonstaben.
– De ringde och frågade vad jag gjorde där. Jobbar, svarade jag.
Det var oerhört viktigt för honom att börja arbeta igen. Att jobba med något annat var aldrig ett alternativ för honom.
– Jag har varit officer i 30 år och jag klättrade på väggarna hemma. Jag var 14 år när jag bestämde mig för att bli officer. Det var mitt mål då, säger Bengt Flodin och fortsätter:
– Jag har tränat mycket på min gång. Jag tror inte på att sitta hemma och tycka synd om sig själv, utan det är bättre att så fort som möjligt komma tillbaka till arbetet.
Förutom att träna använde han tiden före friskskrivningen till att beställa offerter för att kunna anpassa bilen.
Bengt Flodin tycker att det praktiska har fungerat bra med Försvarsmakten, landstinget, Försäkringskassan och bostadsanpassningen via kommunen med mera. Däremot finns det plumpar i protokollet. Det ena är fackets försäkringsbolag, som svarade honom att han inte kunde förvänta sig någon ersättning inom sex månader eftersom de inte hade tid att titta på hans ärende på grund av deras omorganisation. Han ringde sin fackordförande och pratade inte med Länsförsäkringar någon mer gång, utan det löste sig.
I mars förra året började han på den regionala staben nord. Där trivs han mycket bra med arbetskamrater och stimulerande arbetsuppgifter.
Bengt Flodin tror att både hans och Annelies yrkeserfarenhet, hon arbetar också på I 19, har varit en fördel. De vet var de ska vända sig och vem de ska prata med. Han framhåller att stödet från familjen, Olof Granander och regionalstaben har varit särskilt betydelsefullt.
– Jag tycker att Försvarsmakten har blivit mycket bättra på att hantera de här sakerna.
– Tyvärr har de fått rutin, inflikar Annelie Forshage.
Men Bengts envishet har också tagit honom långt. Den har gjort att han fokuserat på rehabiliteringen och att komma vidare. Han blir hela tiden bättre och bättre, men Annelie påpekar att det egentligen aldrig tar slut.
– Det blir aldrig normalt, även om vi uppnått ett normalläge, men det blir aldrig som förut, säger hon och förklarar att det krävs mycket mer planering i vardagen idag.
Vissa saker kan de helt enkelt inte göra längre. Bengt kan inte gå hur långt som helst eller var som helst. Det jobbigaste är att stå länge och han använder rullstolen varje dag.
– Jag lär mig nya saker varje dag och jag sa att jag skulle göra allt som jag gjorde förut, men jag far ju inte ut och cyklar. Det går bra att komma iväg, men stanna och kliva av är svårt.
Vad saknar du mest?
– Att kunna gå i skogen. Vissa mornar saknar jag att bara kunna slänga benen över sängkanten och ställa mig upp. När folk frågar hur det är att gå med benproteser säger jag att det är som att gå på styltor. Jag kan inte böja knäet, så det blir långt ned till backen.
Men älgjakten ger han inte upp. Redan för tre år sedan satt han upp i älgtornet. Annelie ler åt minnet.
– Jo, du utmanar dig själv och din omgivning, ibland är det med hjärtat i halsgropen.
Och ibland utmanar omgivningen Bengt. Han berättar att han skulle gå igenom säkerhetskontrollen på Kallax. En anställd krävde att han skulle ta av sig skorna. Trots att han förklarade och visade att det inte gick eftersom han har protester så gav hon sig inte. Till slut fick han tillkalla chefen.
– Man tappade lite hakan. Det var så respektlöst, säger Annelie.
Hon upplever att det har varit intressant att erfara vännernas reaktioner. De har fått nya vänner, gamla vänner som de förlorat kontakten med har hört av sig och de har återupptagit vänskapen, men de har också förlorat vänner. Annelie bedömer att de drabbats av "egorädsla".
– De visste inte hur de skulle hantera att Bengt förlorat båda benen och då blev det lättare för dem att inte ta kontakt.
Hon tycker inte att Bengt förändrats som person sedan granatattacken, utan han är den han alltid har varit.
– Vi har ju alltid utgått från, att man lever bara en gång, säger Bengt.
Mentalt upplever han att han är tillbaka.
– Det jag kan fundera på ibland är hur det kommer bli när jag är pensionär och inte orkar gå längre. Kommer jag bli sittande i en rullstol då? Men den dagen, den sorgen.