De bor i en lägenhet i Luleå.
Han gjorde lumpen på S3 i Boden och blev stabssignalist. Han kommer från Stockholm och Ulla-Britt är från Ersnäs. De bodde många år i huvudstaden innan de flyttade hit som pensionärer.
Christer utbildade sig till officer och jobbade på S2, men blev sedan reservare. Han arbetade sedermera som säkerhetschef på Arbetsmarknadsstyrelsen.
Det var en vän som rekryterade honom till tjänsten som FN-observatör i Mellanöstern. Ulla-Britt följde med eftersom det var en familjemission och de bodde i vanliga lägenheter.
– Det var oroligt hela tiden. Man vet att man kan bli skadad, men alla tänker nog att det inte ska hände dem, säger Christer Carmnes.
Han berättar att de nordiska länderna hade en gemensam och bra utbildning för uppdraget. På plats jobbade däremot de svenska observatörerna aldrig med sina landsmän. Vid den aktuella tidpunkten arbetade han med Raymond van Veen från Holland. De jobbade för den nepalesiska bataljonen och Fijibataljonen i södra Libanon.
– Som observatörer bar vi inga vapen och vi hade FN-flagg på jeepen.
Måndagen den 23 juni hade de varit och hämtat en nyrenoverad jeep. De besökte därefter ett nepalesiskt kompani. Personalen berättade att bönderna i dalen skulle skörda tobak, men besköts av den israelallierade SLA-milisen.
– De bad oss åka till SLA-posteringen och prata med dem, att de skulle sluta skjuta på lokalbefolkningen.
Raymond körde. Christer Carmnes satte sig bredvid. Rutan var nedvevad. Han la upp armen och lutade sig mot dörren. Skyddsvästen låg mot ryggstödet och hjälmen mellan sätena. De hade inte hunnit långt förrän de körde på en mina och slungades ur fordonet, som fattade eld.
– Raymond hittade mig och drog bort mig från det brinnande området. Jag var medvetslös. Han ömsom bar och släpade mig efter vägen.
Christer hade splitter i stora delar av överkroppen på höger sida. Armen hängde och dinglade löst. Trumhinnan var söndertrasad och han blödde ur näsa, mun och öra. En ambulanshelikopter rekvirerades, men vände utan att hämta Christer som låg svårt skadad på en bår. Den shiamuslimska milisen låg i bakhåll eftersom den trodde att helikoptern skulle evakuera SLA-folk.
– Irländarna var tuffa grabbar. De åkte och förklarade situationen för milismännen, som lovade att inte skjuta.
När helikoptern lyfte bröt de sitt löfte.
– De sköt fyra rundor med granatgevär och två hundra med lättare ammunition. Italienarna som flög var skickliga och vi blev inte träffade.
Christer Carmnes togs emot på det svenska FN-sjukhuset. Tur i oturen var det en plastikkirurg som hade jouren.
– Hon hade jobbat på sjukhuset i Boden. Hon "städade" min rygg från splitter.
Ulla-Britt berättar att Christers chef kom hem till henne. Hon förstod direkt att något allvarlig inträffat. Ännu, nästan 30 år efteråt, blir hon starkt berörd när hon pratar om det som hände.
– Det är fortfarande jobbigt, säger hon lägger handen på bröstet när tårarna kommer. Vårt gudbarn Wictoria var hos oss. Hon var tolv år då och blev så fruktansvärt arg. Det var svårt att hantera hennes ilska. Hon kunde inte förstå att de skadat Christer som är så snäll. Sedan dess har de haft en mycket speciell relation till varandra.
Ulla-Britt Carmnes är sjuksköterska och säger att hon direkt gick in i sin yrkesroll, men att hon på sjukhuset i samband med att Christer blev sövd rasade ihop.
Hon bedömer att det är oerhört viktig att prata om traumatiska händelser. Framför allt är det viktigt att ta med barnen i samtalen. Christer berättar att sköterskorna bakade sockerkaka och att barnen som var med på familjemissionen fick hälsa på honom efter några dagar.
– Vi hade saftkalas utanför sjukhuset.
Han var aldrig sjukskriven och hade viss tjänstgöring. Rehabiliteringen påbörjades omgående. Det fanns sjukgymnast på plats och Ulla-Britt jobbade med honom varje dag.
När amerikanarna firade 4 juli fick han order av sin chef att gå dit.
– Jag och Raymond gick dit med våra fruar. Vi till och med dansade.
– Det är första och enda gången jag fick föra. Han kunde ju inte lyfta armen, säger Ulla-Britt och skrattar.
Hon tycker att man måste kunna se på saker och ting ur en tragikomisk synvinkel.
Christer berättar också att en av läkarna som rökte cigarr vid ett senare tillfälle skämtsamt sa att han funderade på att starta cirkus och bad Christer Carmnes ta ett bloss. Röken kom ut genom örat utan trumhinna. Något som barnen tyckte var underhållande.
Christer syddes ihop och fick mer och mer rörlighet i armen. Resterande tid hade han kontorstjänst.
– Det är ett mellanrum här, säger han och pekar på axeln. Men de har aldrig gjort något åt det. Jag fick en ny trumhinna på Huddinge sjukhus, men har tinnitus.
Det blev inga fler utlandsuppdrag för Christer Carmnes del.
– Men det berodde nog mer på åldern än på det som hände, säger Ulla-Britt.
Christer och Raymond har hållit kontakten och familjerna träffas.
– Han lider fortfarande mentalt av det, mer än jag. Psykiskt har det inte påverkat mig så mycket. Raymond skuldbelägger sig själv fast det inte var hans fel. Intellektuellt förstår han det, men han lider ändå eftersom det var han som körde, säger Christer.
För paret Carmnes är livet uppdelat i livet före och livet efter minexplosionen.
– Vår nyårsafton är på midsommarafton. Vi vill gärna fira jul, nyår och midsommar för oss själva, bara vi två. Vi gläds åt att få fortsätta livet tillsammans och värdesätter kärleken och är inte så lyhörda för skvaller och skitsnack. Många val vi gjort har sin grund i det som hände då, säger Ulla-Britt Carmnes.
Tillbaka i vardagen återgick Christer Carmnes ganska omgående till jobbet på Arbetsmarknadsstyrelsen. Han kommer ihåg att anmälan om arbetsskada var krånglig att fylla i eftersom det var så mycket han skulle fylla i som inte stämde in på arbetsmiljön i Libanon. Han fick en mindre ersättning, men berättar att det ringde en jurist från Försvarets civilförvaltning som sa att han inte skulle få någonting därifrån.
– Han ringde varannan månad och sa samma sak och till slut frågade jag honom varför han ringde. Han ringde aldrig mer.
Christer berättar att några av dem som var observatörer har hållit kontakten, även från andra delar av världen.
– Vi pratar minnen. Det är värdefullt. Jag kan inte glömma vad jag varit med om. Då väntade ingen hjälp av något slag när man kom hem. Chefen på FN-avdelningen skickade ett så kallat handbrev att han noterat att jag hade överlevt. Det var så töntigt.
Christer återvänder till minnena från fältsjukhuset i Naqoura. En amerikansk soldat kom dit.
– Han sa: "Du kommer i alla fall att få medalj". Jag svarade att vi inte har det i Sverige.
Ingen hörde av sig från Försvarsmakten förrän 2012 när han skulle tilldelas Försvarsmaktens silvermedalj för sårade i strid.
– Jag har hört att en del vägrar ta emot den. Men för mig var den ett erkännande även om den inte läker några sår.
Christer berättar att han som äldst vid medaljutdelningen skulle gå först. En annan man, som stod bredvid, mådde dåligt. Han var mycket skadad inombords och ville gå på en pub och prata i stället. Han hade oroat sig en hel vecka före ceremonin och tänkte gå därifrån.
– Jag sa åt honnom att stå bakom och följa efter mig, att han skulle klara det. Jag hörde att han gick bakom mig. Efteråt var han lättad.
– Många mår fortfarande inte bra, säger Ulla-Britt.