"Som jag har tvivlat. Jag har tvivlat på min kallelse, jag har tvivlat på allt. Har jag verkligen hört rätt? Har Gud verkligen kallat mig till det här?" säger Maria Selin.
Hon har ett skratt som smittar av sig, stort intresse för kvinnofrågor och tycker om att resa.
Maria Selin är utbildad gymnasielärare, trebarnsmamma och upplevde essensen av ensamhet som ensamstående. Hittade som vuxen nya vänner vars vänskap hon nu vårdar och gärna delar ett glas champagne med emedan de delar livserfarenheter och förtroenden som är skörden av äkta tillit.
Hon bodde i Boden många år och flyttade senare till grannkommunen. Vi träffas i hemmet i Bensbyn.
Året när Maria Selin fyllde 50 år kom insikten att det aldrig är för sent. Hon bestämde sig för att bli det hon alltid velat bli - präst.
Redan 1986 påbörjade hon studier vid teologiska fakulteten i Uppsala, men barnatron hon då hade tålde inte utmaningen av det vetenskapliga kritiska ögat.
Tron övergav henne inte, den återvände - starkare. Maria hittade hem och längtan att tjäna Gud lämnade henne inte. Snart är hon där.
Hur har de senaste åren varit?
– Det har varit upp och ned. Det har inte varit enkelt. Jag tänkte; läsa lite grekiska, hur svårt kan det vara? Oh, när man säger, att det var rena rama grekiska, så finns det en anledning, säger Maria, som alltid haft lätt för språk.
Hon har en kandidatexamen i arabiska, men var tvungen att göra viktiga förändringar i sitt liv, som att gå ned i arbetstid, för att få eller ge sig själv det utrymme hon behövde för att lyckas med sin dröm.
Att ta tjänstledigt på heltid var inte ett alternativ. Maria Selin är sin mors dotter. Hennes mamma hade inpräntat vikten av att försörja sig själv "för att aldrig behöva be en man om pengar för att kunna köpa ett par trosor".
– Det är så djupt förankrat i mig och även i min dotter, Signe, som säger: "Ja, ja mamma, jag ska aldrig be om pengar ...".
Livet och döden kom emellan så sommaren 2021 sa kroppen stopp. Hjärnan tog helt enkelt en paus. Maria kunde inte läsa, men lösa korsord gick bra - ett ord i taget.
Maria Selin tillsammans med katten Sixten, som de efter namngivningen upptäckte var en hona.
När hon sedermera insåg att hon två dagar i veckan måste vara i Umeå på grund av studierna tänkte hon först att det var omöjligt. Men, i samband med att hon skulle jobba igen som gymnasielärare började hon arbetsträna på 25 procent och det blev en lucka, som gjorde det möjligt.
– Biskop Hans (Stiglund, han var den som godkände hennes prästkandidatur reds. anm.) sa alltid, är det meningen så löser det sig. Så det blev jättebra, bara det att få komma bort och tänka pastoralteologiskt.
Nästa kurva på vägen var slutåret som skulle göras på plats i Uppsala. Men, då hade man redan testat att genomföra det på distans.
– Så det löste sig också, det är helt makalöst. Det har varit motgång, på motgång. Som jag har tvivlat. Jag har tvivlat på min kallelse, jag har tvivlat på allt, men plötsligt har allt öppnat sig, så kanske är det meningen, säger Maria Selin.
Hon tvivlade in i det sista att hon skulle bli antagen till slutåret vid Svenska kyrkans utbildningsinstitut.
Varför?
– Jag vet inte, jag hade bara fått för mig att något kommer att hända. Kunde inte sova på nätterna och tänkte, att om jag inte blir antagen så är det ett tecken.
Så när hon hittade brevet i telefonen att hon var antagen började hon storgråta.
De är 18 från hela landet i Maria Selins klass. Sex av dem är från Luleå stift, alla kvinnor i olika åldrar, varav en är hennes före detta elev.
– Äntligen verkar jag närma mig målet och ska bli präst. Jag är säkert den äldsta någonsin som prästvigs i domkyrkan här i Luleå. Det är så otroligt roligt.
Maria hinner fylla 58 år. Hon ser inte det som någon nackdel att hon har levt livet på livets villkor, tvärtom.
– Erfarenhet är bra, både bra och dåliga erfarenheter. Man har hunnit gå igenom hemska saker i sitt liv, svek som gör ont, men livet gör en mindre dömande. Vi är arma syndiga människor och har alla våra demoner som vi bekämpar. Jag tror inte vi ska döma oss själva för hårt.
Prästyrket är ett socialt yrke där hon kommer möta många människor i olika skeenden av livet, från olika kulturer och socioekonomiska skikt.
– Jag tycker om det.
Hon var säker på att hon inte skulle ha någon kaftan, Luleå stift har inte kaftantvång. Efter några intensiva dagar med övningar i själavård, dop och att skriva predikningar bestämde hon sig dock för att boka en.
– Summan av kardemumman - det är aldrig för sent, utan fullt möjligt även när man är 50.