NSD har skrivit om Snabelhusets historia.
Läs mer: Om Snabelhusets historia
Läs Mer: Hon minns tiden på spädbarnshemmet
Då och då har Lisbeth Sehlberg sneglat på huset när man har arrangerat musikfestivaler och annat.
– Jag har en annan historia att berätta.
Huset byggdes enkom för att fungera som spädbarnshem och Lisbeth minns tillbaka.
– Vi hade ett par familjeråd i vår familj; pappa Rolf, mamma Gunvor, jag och min bror Edvin.
De pratade om de skulle ansöka om att få ett barn till i familjen. Lisbeth var då nästan 13 år och hennes bror var tre år yngre.
Så blev det bestämt. Sagt och gjort. En aprildag 1961 promenerade Lisbeth och hennes mamma över från hembyn Bodträskfors till Harads och kommunalkontoret. Då var Edefors en egen kommun.
– Jag minns den där dagen. Det var vinterväg och jättevackert väder. En sådan där kall, solig vårvinterdag, säger Lidbeth Sehlberg.
De träffade en handläggare, fyllde i några papper och så skulle processen vara igång.
– Efter en tid fick vi besök av en utredare som ville träffa vår familj och inspektera vårt hem. De kontrollerade oss ordentligt. Hela familjen var uppstramad. Även pappa, som annars jobbade i skogen, måste vara hemma den dagen. Det skulle synas att vi var en rekorderlig familj.
Efter NSD:s dokument satte sig Lisbeth ned och skrev ned historien om när hon fick en lillasyster. Det dök upp detaljer ur minnets vrår.
– Det dröjde en ganska lång tid, så lång att jag i den ålder jag var hade litet annat att tänka på och nästan glömde bort att vi väntade barn.
Så kom beslutet, barnet fanns på Bodens spädbarnshem. Det var ett flickebarn.
– Pappa var ju den enda i familjen som hade körkort och han var i arbete så det blev morfar Frans som skjutsade mamma och mig för att titta på den lilla flickan. Väl framme vid spädbarnshemmet blev vi hänvisade till en sal. Där låg hon. Hon var bara fem månader gammal, hade stora ögon men inget hår. Hon låg och tittade på oss och vände huvudet från ena sidan till den andra som att det var hon som skulle titta på oss.
Lisbeth minns att hon tänkte: "Hur kan man vara så söt helt utan hår?
– Vi åkte hem. Mamma, morfar och jag. Vi satt tysta nästan hela vägen, vi hade redan bestämt oss. Henne ville vi ha.
De fick ett datum för när de skulle kunna hämta den lilla flickan.
– Jag hade samlat slantar genom att sitta barnvakt hos bland annat konsumföreståndaren och familjer på herrgården. Det var dans ibland på Edeborg och det var vid sådana tillfällen som jag ryckte in. Nu fanns det en del i mina gömmor och jag beslutade, snart 14 fyllda, att det bästa var nog att resa till Boden för att inhandla lite barnkläder och annat som vi kunde behöva.
Från Bodträskfors där familjen bodde var det enklast att ta bussen ”godsan” med Runo som chaufför.
– Runo och jag hade den dealen att om jag tog in postväskorna åkte jag gratis. Att ta in postväskorna var, som jag ser det idag, ett ganska riskabelt projekt. Det gick till så att Runo saktade in bussen, körde så nära stolpen med postväskan han kunde, men inte för nära den svaga grusvägskanten. Jag höll fast mej i stolpen man kunde hålla sig i när man steg på bussen, lutade mej halvt ut genom bussdörren och högg säcken som hölls av en klyka.
Väl framme i Boden uppsökte Lisbeth ”Katalogtempo” som låg i centrala stan och för övrigt Bodens första varuhus med självplock av varor.
– Jag fick tag på det jag skulle ha; en ljusblå klänning av poplin med långa ärmar och dekorerad med tunna vita spetsar, en gul klänning med kort ärm och spetsar och ett par vita ”videlénknästrumpor” som knöts över foten så att det såg ut som en liten sko.
Hon inhandlade också två omgångar lakan till lillans säng.
– Ett överlakan hade bågar med rosa brodyr och ett annat hade dekorationer i rosa och ljusblått. Jag hade nog med mig en liten gul filt också och var så nöjd vid hemresan. Nu hade vi vad vi behövde, nu kunde hon komma.
Så en dag i oktober 1962 skjutsade morfar familjen för att hämta Annelen, för det var så hon skulle heta.
– Edvin valde att stanna hemma och leka med grannpojkarna men han skulle hålla sig hemmavid för han var spänd på vår hemkomst. Sängen var bäddad, blöjor, välling och flaska inköpt. Allt var klart. Spjälsängen hade vi ställt alldeles bredvid mammas säng.
Lisbeth Sehlberg minns att när väl Annelen kom hem så blev det allvar även för Edvin, som inte ville att så många skulle fara och snora på henne.
Idag är Lisbeth Sehlberg 68 år och Annelen Andersson 54 år. Annelen vet inte så mycket om sin egen bakgrund.
– Livet formar en, säger Lisbeth. Det spelar inte så stor roll var man kommer ifrån, man formas ihop till en familj.
Vi talar en stund om dagens system.
– Jag förstår inte, att hur än det kan vara i en familj så ska barnen tillbaka dit, säger Lisbeth.
– Eller så bollas de mellan olika familjer. Det är inte ett bra system det heller, säger Annelen.
Lisbeth Sehlberg har hur mycket som helst att berätta. Hennes bror Edvin var ett så kallat "Berlinerbarn", men det är en annan historia.
– Det kom många Berlinerbarn hit upp. En del är kvar. Flera stannade i Bodträskfors.