"Att veterandagen fått statsceremoniell status är en väldigt bra markering från det officiella Sverige till alla berörda", anser Annelie Forshage, civilanställd på Norrbottens regemente, veteran och anhörig.
Onsdag den 29 maj uppmärksammas veterandagen i Boden på Kvarnängen. I år hedras balkanveteranerna. Eftersom de är så många kommer de som då gjorde sin mission i Kosovo tilldelas medalj kommande år.
Annelie Forshage skrev för tio år sedan ett inlägg på Försvarsmaktens Afghanistanblogg om veterandagens betydelse. Det fick stor uppmärksamhet och väckte känslor, en del starka.
Hon är en av tiotusentals veteraner. Efter 37 års civil anställning inom Försvarsmakten har hon tre utlandsmissioner i bagaget, två i Afghanistan under Nato-flagg och en i Mali under FN-flagg. Hon är också anhörig och skriver i bloggen om dagen då hon fick det där samtalet ingen vill ha.
Annelie Forshage och maken Bengt Flodin sammanstrålade i Kungsängen senhösten 2009 mellan två missioner. Hon kom hem med Fortsättningsstyrkan, FS 17, och han inledde sitt uppdrag i FS 19.
En dag i november 2010 mellan Mazar-e-Sharif och Sheberghan utsattes Bengt Flodins enhet för eldöverfall och fordonet han färdades i träffades av en granat.
Han förlorade båda benen och har på veterandagen mottagit medaljen Sårad i strid. Annelie Forshage blir tårögd varje gång hon ser den bilden framför sig. Tankarna tar henne tillbaka till dagen för attacken och vad Bengts kollegor gjorde för honom "som med all sannolikhet är anledningen till att han lever", skriver hon i blogginlägget.
Till Mali åkte Annelie Forshage som ställföreträdande personalchef mitt under pandemin. Staben gick omlott, vilket bidrog till ett tufft arbetsklimat. "Vi var halv styrka i stort sett hela tiden."
Nu innehar hon en befattning på avdelningen för genomförande av verksamhet under året på förbandet. Där har hon tillika uppgiften som veteran- och anhörigsamordnare på Norrbottens regemente med garnisonsansvar.
Under årens lopp har hon haft många olika arbetsuppgifter. Hon trivs med tydligheten inom Försvarsmakten.
– Det finns en struktur som passar mig. Jag har trivts sedan första dagen, säger Annelie Forshage.
Införandet av internationell arbetsskyldighet skrämde henne inte.
– Det är det vi utbildas för, att göra saker oavsett om det är inom eller utanför landet och jag har tagit till mig den gröna verksamheten.
Därför var det inget konstigt för henne att åka iväg på sin första mission i Afghanistan. Utgångspunkten då var även hennes fackliga engagemang. I den rollen ingick frågor om omhändertagande av personal som kommer hem från internationell tjänst. Hon ville veta vad hon pratade om.
Annelie Forshage är föreningsmänniska, men har valt att ta en mindre framträdande roll i Fredsbaskrarna sedan hon blev veteran- och anhörigsamordnare på I 19.
När personal i styrkan skulle träffa afghanska kvinnor krävdes det även medverkan av kvinnlig personal.
– I den rollen fick jag följa med även om det inte ingick i mitt uppdrag på plats. Då fick jag möjlighet att se mycket och framför allt träffa många kvinnor, vilket var intressant. Det var verkligen kulturskillnader mot vad man var van vid. Det var ett stort spektrum på kulturen och landet, ibland fascinerande och ibland beklämmande, men de var på väg i en riktning som kändes positiv. Det var roligt att se att flickor hade fått börja gå i skolan och kvinnor hade beslutsfattande roller. Det var en positiv upplevelse, berättar Annelie Forshage.
När hon var där intensifierades attackerna. Hon minns att hon kvällstid stod på trappen utanför sin arbetsplats till sista bilen hade rullat in på campen i Mazar-e-Sharif.
En dag i november 2009 skadades fem svenska soldater, två allvarligt, när en hemmagjord bomb exploderade under deras fordon. Med var också en lokalanställd tolk, som avled av sina skador. När hans kista transporterades över gården kom verkligheten ikapp.
"Jag hävdar bestämt, att även om vi hedrar dem som det har gått mycket dåligt för är det fortfarande en samlingspunkt för glädje,", säger Annelie Forshage.
Det utvecklas starka band mellan människor, som utryckta ur sitt normala sammanhang borta från nära och kära, delar gemensamma upplevelser, allvarliga och glada minnen. Samhörigheten finns kvar för alltid.
Annelie Forshage var med och startade upp Fredsbaskrarna Norr.
– När man träffar på dem som var ute tidigt, kongoveteraner och framåt, får höra deras berättelser, vad de gjort och vad de hade varit med om berörde det en. Det är människoöden i både positiv och negativ bemärkelse.
Införandet av internationell arbetsskyldighet skrämde inte Annelie Forshage. "Det är det vi utbildas för, att göra saker oavsett om det är inom eller utanför landet och jag har tagit till mig den gröna verksamheten."
Veterandagen 29 maj fick i Sverige sent, 2011, statsceremoniell status och blev allmän flaggdag 2017 efter beslut i riksdagen.
– Det är ett erkännande, för det är jättemånga veteraner som fått förklara varför de har åkt och varför de gjort det. Ja, inte är det för att Försvarsmakten har bestämt det. Det är faktiskt våra folkvalda som bestämde att vi skulle göra de här sakerna. Därför tycker jag att det var jätteviktigt att de fattade det beslutet. Det betyder mycket att man satte ned foten och klargjorde: "Det är vi som har skickat dem." Det har alltid varit så, men i Sverige har det inte setts så.
I stället upplever hon att vissa ifrågasatt och tyckte att veteraner får skylla sig själva.
– Det har varit lite så och det är tråkigt att det ska vara så, för det är ingenting som är ett eget val fullt ut sedan det blev ett obligatorium, säger Annelie Forshage, som själv blivit ifrågasatt varför hon utsätter familjen igen när hon ånyo åkt iväg internationellt.
Sammantaget har hon och Bengt Flodin gjort sex missioner utomlands.
Bengt Flodin på veterandagen 29 maj i fjol.
Veterandagen firas nationellt i Stockholm och även på vissa platser lokalt. Sedan i fjol sker detta på Kvarnängen i Boden, vilket Fredsbaskrarna varit drivande bakom för att göra uppmärksammandet av dagen mer tillgängligt för allmänheten.
Veterandagen 29 maj 2023. En andhona stal lite av showen när hon flög in för inspektion av soldaternas kängor.
Dagen ger utrymme att minnas – kollegor, vänner och personer som offrat alltför mycket. Den är också ett tillfälle att träffas, för Annelie påminns också den dagen om alla goa, glada personer hon lärt känna.
– Det är inte samma människor som kommer varje år. Jag upplever att det är fler som väljer att åka till Stockholm än det var från början, för när man varit där vill man uppleva det igen. Det är jättestort; mängden människor. Det är stolthet och glädje.
Annelie Forshage skrev för tio år sedan i samband med veterandagen ett uppmärksammat inlägg på Försvarsmaktens Afghanistanblogg om dagens betydelse. Det väckte känslor, en del starka.
Regeringen har, enligt Annelie Forshage, inom ramen för landets veteranpolitik nu tryckt extra på vikten av att ge veteranerna erkännande för deras insatser i rikets tjänst.
– Veterandagen är huvudnumret i den erkänslan. Vi ska inte glömma bort att vi gjort det här. Vi har skickat ut tiotusentals människor de senaste åren på missioner. Det är värt något. De första som var ute fick inte ens berätta var de hade varit.
Alla spontana återträffar dagen ger utrymme för är en bonus, tycker hon.
– Jag hävdar bestämt, att även om vi hedrar dem som det har gått mycket dåligt för är det fortfarande en samlingspunkt för glädje.
Annelie Forshage, civilanställd på Norrbottens regemente, veteran, anhörig och förälder.