Om någon har undrat över varför Graveyard valt ett så mörkt bandnamn fick i alla fall publiken i Kiruna svaret under fredagskvällen.
Uppradade som fyra gravstenar behövde egentligen inte göteborgarna någon backdrop, stundtals var det som att titta på en levande (?) kyrkogård. Visst skedde några övernaturliga uppvaknanden – men att kropparna hade kallnat var det åtminstone inget snack om.
LÄS MER: Vapen, sex och borttappade bussar för Graveyard
Graveyard är enligt min mening landets bästa rockband och när "Aint fit to live here" inlett konserten med köldfaktor minusgrader hade jag svårt att tro att det skulle bli något annat än högsta betyg denna gång. Men för att rock n´ roll räcker det inte med att vara hård som rock, du måste också roll, och under en begynnande istid är det svårt att hetta till.
Det blir en 60 minuter lång kamp för att hålla sig från att hamna på en graveyard. Gitarristen Jonatan Larocca-Ramm blåser konstant i nävarna i hopp om att händerna ska tina fram ur isblocken, sångaren Joakim Nilsson frågar efter vantar och påpekar upprepade gånger hur i helvete kallt det är (antar att han syftar på när helvetet fryser till is). Möjligtvis är det därför de står som fastfrusna, jag har annars svårt att förstå hur någon kan spela så förbannat bra musik utan att kasta sig runt som vildar.
De största rörelserna kommer när de signalerar om att höja eller sänka volymen på instrumenten och då gitarrerna ständigt måste stämmas om.
MER FRÅN KIRUNAFESTIVALEN:
Lena Philipsson får recensenten att rodna
Recension: "Hov1! Hov1! Hov1!"
Isaac & The soul company: "Tar maxlöp från kant till kant"
Vapen, sex och borttappade bussar för Graveyard
Sabina Ddumba: "Jag älskar att vara i Kiruna"
Den lilla skakande åskådarskaran som huttrar framför scenen är troligtvis Graveyards minsta på väldigt länge – kanske någonsin – dödskylan verkar även ha skördat offer i publiksiffror.
Med tanke på förutsättningarna är det ett under att det låter så bra som det gör, hur de lyckas framföra gitarrsolon utan ishacka och röra på händerna trots att vartenda ben blivit glasspinnar förstår jag inte. Liket lever.
"A industry of murder" är fortfarande en superdänga, "The siren" är den bästa låten som spelas på årets Kirunafestival och under "Uncomfortably numb" och "Cold love" känns det som att de sjunger om mig. I "Hisingen blues" sjunger Joakim Nilsson "Oh Lucifer please take my hand" och jag gissar att han behöver värmas upp.
Om vi ska vara lite göteborgska – om kyrkogården tillhörde Feskekörka – kan vi jämföra Graveyard med djupfrysta fiskpinnar. Stela men fortfarande jävligt coola.