I början av november 2020 arrangerade Socialdemokraterna sina välfärdsdagar i digital form. Kommun- och regionpolitiker från hela landet diskuterade välfärdspolitikens roll och betydelse.

Jag lyssnade och följde seminarierna med stort intresse. 

I sin inledning påminde moderatorn Eric Sundström om vad som gäller. När partiordförande Stefan Löfven ringer upp partiets lokalpolitiker mitt i natten och frågar om vad som är socialdemokratins viktigaste uppgifter ska de omedelbart kunna rabbla "vård, skolor och omsorg" oavsett hur sömndruckna de är.

Själv skulle jag också tillägga socialförsäkringarna – att det finns ekonomisk trygghet på ålderns höst och om människor blir sjuka eller skadar sig allvarligt. 

Under välfärdsdagarna påminde socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) om att det finns en del att göra i både pensionssystemet och sjukförsäkringen. 

Tyvärr är det inget politiskt allmängods i dagens Sverige. Expressens ledarsida beskriver Shekarabi som "Sveriges farligaste politiker" när han argumenterar för förbättringar i sjukförsäkringen och för de sämst ställda pensionärerna.

Det är att "överge arbetslinjen och skjuta sönder pensionssystemet", menar Expressens politiska redaktör Anna Dahlberg.

Gång på gång går också Elisabeth Svantesson (M) och andra högerpolitiker till attack mot vad de beskriver som "det socialdemokratiska bidragssamhället". I kommentarerna till statsbudgeten för 2021 ansåg Svantesson att höjningar av A-kassan urholkar arbetslinje.

Det finns emellertid ingen anledning för Socialdemokraterna att vika undan i den diskussionen. Partiet har en linje som är både realistisk och humanistisk.

"Alla som kan jobba ska jobba", upprepar Stefan Löfven i tal efter tal. Men det betyder ju inte att den som saknar möjligheter att jobba ska leva i misär.

Även den som är arbetslös, sjuk eller slitit ut sig i arbetslivet ska ha en anständig tillvaro och kunna betala sina räkningar. Det är ingen smart politik att förpassa dessa människor till socialkontoren för att klara mat och hyra.

Om borgarna vill ha en debatt om detta i valrörelsen 2022 så väl bekomme. Socialdemokratin har all anledning att välkomna en rejäl valfajt om socialförsäkringarna. Där står partiet på stadig ideologisk och historisk grund.

3-7 november ska Socialdemokraterna på nytt samlas till kongress, antingen digitalt eller i traditionella mötesformer, för att dra upp riktlinjerna inför framtiden och nästa års val.

Partiet kan så klart inte lova guld och gröna skogar åt allt och alla. Men vid sidan av arbetet för att höja kvaliteten i vård, skolor och omsorg borde Socialdemokraterna presentera ett valprogram som innehåller åtminstone fyra tydliga reformer:

1. En rejäl tandvårdsreform.

2. Schysstare villkor i sjukförsäkringen. 

3. En svensk "Arnepension" för utslitna arbetare.

4. En höjning av ålderspensionsavgiften för att stärka pensionssystemet.

Dessutom borde partiet ta initiativ till att flytta ansvaret för socialbidragen från kommunerna till statskassan. 

Det är en förändring som kan få en fin fördelningspolitisk effekt. Lättnaden skulle nämligen bli störst för de kommuner som har allra störst sociala problem.

Hur långt ett sådant program skulle räcka i valet 2022 är omöjligt att säga. Men jag tror det klokaste partiet kan göra är att inte tänka så taktiskt och snegla på marginalväljarna utan att presentera en politik som det tror på.

Tage Danielssons "Vad blev ni av ljuva drömmar" är alltid en bra vägledning.

"Vi som satts att leva i besvikelsens epok
Ja, vad gör vi nu? Vad ska vi tala på för språk?
Ett sätt är att även om det blåser lite kallt
Tro på det vi trodde på – trots allt!"