Under de senaste 18 åren har jag både bokstavligt och bildlikt vandrat i den socialdemokratiska partihövdingen Hjalmar Brantings fotspår.
När jag besökt Stockholm har jag för det mesta bott i NSD:s övernattningslägenhet på Norrtullsgatan. Strax intill ligger Brantingska huset, noga bestämt på adressen Norrtullsgatan 3.
Huset uppfördes av professor Gabriel Branting (far till den legendariska S-ledaren) i början av 1860-talet. I detta hus bodde sedan Hjalmar Branting (som levde 1860 till 1925) större delen av sitt liv.
Därför har jag ofta funderat över Brantings tid och politiska vedermödor när jag promenerat från NSD-lägenheten till LO-borgen på Norra Bantorget, partihögkvarteret på Sveavägen 68 eller riksdagshuset på Helgeandsholmen.
Det har dessutom känts som ganska naturliga reflektioner för en NSD-redaktör, eftersom Norrländska Socialdemokraten startades av just de Brantingtrogna efter den socialdemokratiska partisprängningen 1917 när vänsterfalangen lämnade partiet.
Som jag skrev på NSD:s ledarsida 4 januari i år (när NSD fyllde 105 år) så var de revolutionära krafterna extra starka i Norrbotten. På partidistriktets kongress 7 april 1917 så tog vänstergruppen makten över både partikassan och det ursprungliga partiorganet Norrskensflamman. Följaktligen fick anhängarna till partiledaren Hjalmar Branting och hans demokratiska reformism börja om från början.
Ett gäng samlades på Centralkaféet i Boden redan samma dag och bildade ett nytt socialdemokratiskt partidistrikt. Siktet ställdes in på att gå "från de kommunistiska missgreppen och överdrifterna till ett gediget arbete för det stora arbetande folket", som Hjalmar Branting skrev i ett klassiskt brev till de socialdemokratiska ungdomarna i Norrbotten.
Ett av de första besluten var att påbörja insamlingen av pengar till en ny partitidning. Den nya distriktsstyrelsen gick ut med ett upprop för att skapa en ny tidning som motvikt till "den nysocialistiska välsignelsens härjningar" i norr.
"Här hjälper inget annat än att vi måste skaffa oss ett eget tidningsorgan för att avkläda de lymlarna", underströk Erik Petter Lantz, som senare i livet skulle bli mångårig styrelseordförande för NSD.
Kampanjen blev framgångsrik. Mindre än två år efter förlusten av Flamman och partikassan så hade den regionala socialdemokratin tillräckligt med pengar för att starta regelbunden tidningsutgivning. 4 januari 1919 utkom Norrländska Socialdemokratens första nummer.
Därför går det en röd tråd från Branting och partisprängningen 1917 till den artikel som du just nu läser. Mina mer än 18 år som ledarskribent och politisk chefredaktör för NSD har varit ett kapitel i en lång historia som inleddes av de Brantingtrogna 1917.
Efter bästa förmåga har jag också försökt vårda Hjalmar Brantings politiska arv – icke minst hans benhårda tro på demokratin som politiskt verktyg, avståndstagandet från våld och revolutionära metoder samt hans öppenhet för att samarbeta även med andra politiska partier.
Det var inga självklarheter inom arbetarrörelsen i början av 1900-talet. Zeth Höglund, Hinke Bergegren och andra av dåtidens unga radikaler riktade ständigt kritik mot Branting.
"Han ansågs för gammal, för långsam, för försiktig, för inriktad på samarbete med Liberalerna. Var han inte liberal själv, egentligen, undrade de unga arga, och krävde direkt handling i stället för parlamentarism", skriver historikern Lars Ilshammar i minibiografin Branting (sjätte delen i Bonniers läsvärda serie "Sverige statsministrar under 100 år" som gavs ut 2010).
Till sist blev det också omöjligt att hålla samman alla stridande viljor i samma parti, vilket ledde fram till partisprängningen 1917.
Samma år bildade Liberalerna och Socialdemokraterna även gemensam regering under ledning av Piteåfödde liberalen Nils Edén. Brantings "ministersocialism", som kritiserades hårt av vänstersocialisterna, blev verklighet.
Den liberalsocialdemokratiska koalitionen är numera mest känd för beslutet om allmän och lika rösträtt. Men den hann uträtta mycket annat under sina tre år vid makten. Det var politisk verkstad utan motstycke.
Andra viktiga inrikespolitiska beslut var lagen om åtta timmars arbetsdag, förslaget om dödsstraffets avskaffande (som blev verklighet 1921), en ny fattigvårdslag, en ny vattenlag och en större skolreform.
Vidare tog regeringen ställning för att Sverige skulle gå med i det då nybildade Nationernas Förbund – ett beslut som inte var självklart för alla. Även på den tiden fanns nej-sägare och isolationister. Både högerns Ernst Trygger och vänstersocialisten Ivar Vennerström ingick i motståndarlägret, om än med skilda ideologiska förtecken.
För mig beskriver tiden med L/S-regeringen 1917-1920 om vad som är möjligt att uträtta genom samarbete över parti- och blockgränserna. Nils Edén och Hjalmar Branting la grunden till att Sverige kunde utvecklas till ett stabilt demokratiskt välfärdssamhälle under 1900-talet.
Sverige slapp en blodig revolution som i Ryssland 1917 eller ett förödande inbördeskrig som i Finland 1918. Vi fick en fredlig omdaning av samhället.
Det finns goda skäl att påminna sig om denna historiska gärning ett sekel senare. I synnerhet i dagens allt hårdare och polariserade politiska klimat, tänker jag när jag trampar runt på historisk mark, i kvarteren runt Brantingska huset, på en av mina sista resor som NSD-redaktör.
Historien lär oss att det är breda politiska överenskommelser och pragmatiska samarbetspolitiker (som Edén och Branting) som byggt det moderna Sverige – inte stenhård konfrontation, högljudda stridstuppar och gapiga ytterkantspolitiker.