På valnatten jublade Johan Pehrson och hans partivänner åt att Liberalerna klarat fyraprocentspärren till riksdagen. Nu skulle Sverige få en liberal borgerlig regering, utropade Pehrson, glad som en lax.
Men de liberala inslagen i de fyra högerpartiernas gemensamma regeringsprogram, som presenterades vid en presskonferens under fredagen, är obefintliga.
På punkt efter punkt har Pehrson fått vika ned sig. Det är Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna som hållit i taktpinnen och bestämt färdriktningen.
Enprocentsmålet för biståndet, som länge varit en liberal käpphäst, skrotas. Anonyma vittnen och visitationszoner, som liberalerna varit emot, blir nu verklighet.
Vidare medverkar Liberalerna, som alltid stått upp för kvotflyktingarna, till en kraftig neddragning av det svenska mottagandet.
Hur det ska gå med stödet till folkbildningen och public service, som också brukar ligga Liberalerna varmt om hjärtat, är oklart.
Johan Pehrson själv talar om att han i alla fall ska få utreda en ny friskolelag, vilket framställs som en stor framgång för hans parti. Men frågan är vad en sådan utredning kommer att leda till i praktiken.
Som Ledarbloggen konstaterat tidigare har Liberalerna under den gångna mandatperioden haft flera chanser att medverka till en reformering av friskolesystemet. Men när det kommit till voteringarna i riksdagen har Liberalerna motsatt sig till och med blygsamma förändringar i både skolpengssystemet och friskolornas kö- och urvalsprinciper.
Det har alltid slutat med att det varit viktigare för Liberalerna att hålla sig väl med friskolekoncernerna än att göra något åt ett system som har uppenbara brister och orättvisor.
Därför är det svårt att tro att Johan Pehrsons utredning – detta lilla köttben som han fått under regeringsförhandlingarna – kommer att medverka till några radikala förändringar i den svenska skolan. Det kommer knappast att återupprätta förtroendet för Liberalernas skolpolitik bland lärare, rektorer och andra inom skolans värld.
Men Johan Pehrson personligen är förstås glad och nöjd. Han och ytterligare några andra liberaler kommer att få sitta i regeringen och uppbära statsrådsarvoden under de kommande åren. Ett antal politiska tjänstemän med liberal partibok kommer att få jobb.
I praktiken kommer dessa statsråd och tjänstemän dock att administrera en politik som är fjärran från idéerna i Liberalernas partiprogram. I praktiken blir Liberalerna bara en dörrmatta för Sverigedemokraterna och en långtgående högervridning av politiken.
L, M, KD och SD kallar sin uppgörelse för Tidöavtalet, uppkallat efter slottet i Västerås där de fyra partiledarna möttes under helgen. Själv föredrar jag att tala om OK:et (Oktoberkompromissen) som Liberalerna nu får bära på sina axlar.