I en ledare 6 oktober 2010 gick jag igenom hur det såg ut i dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldts regering. Bara ett av 24 statsråd i den borgerliga regeringen – näringsminister Maud Olofsson (C) från Robertsfors i Västerbotten – bodde norr om Dalälven.
08-perspektiven totaldominerade i den M-ledda regeringen.
Det präglade även allianspolitiken. Hanteringen av Norrbotniabanan är ett närmast övertydligt exempel. Den planerade satsningen på en norrländsk kustjärnväg förvandlades till Förbifart Stockholm när Reinfeldt fick styra.
Det ser definitivt bättre ut i dagens S-regering. Landsorten är väl representerad i Magdalena Anderssons regering. Till exempel rymmer ministerlistan flera statsråd med tydliga kopplingar till Norrbotten.
Energiminister Khashayar Farmanbar, som gästar helgens S-distriktskongress i Piteå, är uppvuxen i Boden. Civilminister Ida Karkiainen bor i Haparanda. Arbetsmarknadsminister Eva Nordmark är Luleåbo i grund och botten. Försvarsminister Peter Hultqvist bodde i Luleå och jobbade som politisk redaktör på NSD 1983-1985. EU-minister Hans Dahlgren började sin politiska bana i elevrådet i Kiruna i början av 1960-talet.
Det har även medverkat till att regeringspolitiken fått ett "Hela Sverige"-perspektiv på ett helt annat sätt än under det borgerliga styret 2006-2014.
Tag bara förändringen i synen på omlokalisering av statliga verksamheter. På sin tid ansåg Reinfeldt att det var "kompetensurlakning" att flytta statliga verksamheter från kungliga huvudstaden till andra delar av landet. Men under S-styret har det skett en utbyggnad av den statliga närvaron runtom i landet.
Det har tillkommit 36 nya statliga servicekontor, bland annat i Jokkmokk och Överkalix. Verksamheter – som Polarforskningssekretariatet, Fastighetsmäklarinspektionen och E-hälsomyndigheten – har omlokaliserats från Stockholm till andra delar av landet. Totalt handlar det om en flytt av ungefär 2 000 statliga jobb.
Till detta ska läggas utbyggnaden av Polismyndigheten som pågått sedan 2016 och hittills inneburit att det blivit 360 fler polisanställda enbart i Polisregion Nord.
Därutöver sker det massor även på andra politikområden. Sedan 2015 har det till exempel skapats 1 200 nya utbildningsplatser vid Luleå Tekniska universitet.
Tunga infrastrukturinvesteringar i Malmbanan, Malmporten och Norrbotniabanan prioriteras och skyndas på. Höjda försvarsanslag medverkar inte bara till förstärkt försvarsförmåga utan också till fler jobb och ökad ekonomisk aktivitet i kommuner som Arvidsjaur och Boden. En aktiv innovations- och industripolitik stöttar Hybrit och andra framtidsprojekt. Rymdbasen Esrange har fått rejäla tillskott.
Om sådan sakpolitik finns också skäl att tala om inför valet 2022. Det spelar roll för den regionala utvecklingspolitiken om det är S eller M som styr.
Kort sagt: Det har betydelse att Sverige har en regering som inte bara rymmer folk från 08-området, utan också norrbottningar, jämtar, dalmasar, smålänningar, skåningar, närkingar och andra som ser vikten av regional rättvisa och behovet av att ta tillvara tillväxtkraften i hela landet.
Det är i sin tur till glädje för hela samhällsekonomin och för oss alla – oavsett om vi bor i Stockholm, Sangis eller Simrishamn.
Sverige lever inte på den urbana service- och tjänstesektorn enbart. Landet behöver också jobben och inkomsterna som genereras av gruvorna, stålindustrin, skogsnäringen, turismen, testverksamheten, livsmedelssektorn och andra viktiga näringar som finns runtom i vårt avlånga land.
"Norrbotniabanan är en krigsförklaring mot Stockholm", sa Kristoffer Tamsons (M) vid ett tillfälle.
Men det är i själva verket tvärtom. Timmerlassen, ståltågen, malmvagnarna och effektivare godstransporter i norra Sverige betyder också mer pengar till välfärden för dem som bor i Solna, Sundbyberg, Täby och Nacka.
Det som är bra för Norrbotten är bra för hela Sverige.