I början av december ifrågasatte tre framstående högerdebattörer – Svenska Dagbladets Peter Wennblad, bloggaren Rebecca Weidmo Uvell och videokrönikören Henrik Jönsson – i nästan ett och samma andetag Hybrit. (Hybrit är ett samarbete mellan gruvjätten LKAB, stålbolaget SSAB och energikoncernen Vattenfall för att utveckla en fossilfri stålproduktion.)
Därefter har det följt inlägg från bland andra Irene Svenonius (M) och MUF med samma typ av kritik av mot Hybrit.
Det är svårt att tolka de många angreppen som något annat än att det pågår en kampanj från vissa krafter på högerkanten mot projektet och den gröna nyindustrialiseringen i norra Sverige.
Dessbättre tycks den högst ansvariga ministern på området, näringsminister Ebba Busch (KD), inte ha tagit intryck av kampanjmakarna. I en intervju i NSD markerar hon tvärtom att det är "en nationell angelägenhet att staten är med och banar väg för Hybrit".
"Det här är ett sätt att både nå klimatmålen och värna konkurrenskraften", säger Busch till NSD.
Det är ett bra och välkommet besked. Som jag påpekade på ledarsidan i NSD 8 december finns många skäl även för högern att älska Hybrit.
För det första: Det är till glädje för hela landet att det finns industrier i norra Sverige som ger export- och skatteinkomster. Utan gruv-, stål- och skogsindustrierna i Norrbotten och Västerbotten blir Sverige ett fattigare land.
För det andra: Framtiden för dessa industrier ligger inte i att hålla fast vid gamla produktionsprocesser och föråldrad teknik. Tvärtom är innovationer och ständig förnyelse vägen framåt för svensk industri.
För det tredje: Det är bra för hela planeten om verksamheten vid LKAB, SSAB och annan tung industri bedrivs i så klimatvänliga former som möjligt, vilket är själva tanken med Hybrit och tekniken bakom projektet. Hybrit beräknas minska koldioxidutsläppen i Sverige med hela 10 procent och i Finland med 7 procent.
Det är visserligen helt korrekt, som kritikerna påpekar, att de industriella klimat- och framtidsprojekten i norr kräver mycket el och förutsätter att det sker en utbyggnad av både elnät och elproduktion.
Men det är, som jag framhöll i ledaren 8 december, fullt realistiskt att fördubbla produktionen av el i Sverige fram till 2050 för att klara behoven hos Hybrit, H2 Green Steel, Northvolt, LKAB:s omställningsplaner och andra framtidsprojekt i norr samtidigt som en trygg och stabil energiförsörjning i södra Sverige.
Sverige har klarat av sådant förr och kan fixa det igen. I början av 1900-talet inleddes utbyggnaden av vattenkraften, som alltjämt är själva grunden i energisystemet. På 1970-talet skedde massiva investeringar i ny kärnkraft – och under det senaste decenniet har skett en kraftig utbyggnad av vindkraften.
Därför framstår det bara som teknik- och utvecklingsfientligt att antyda att Sverige, med sin stolta historia och stora kompetens kring elektrifiering, inte skulle klara av att göra ett liknande språng inför framtiden.
Mot den bakgrunden är det glädjande att Busch och den nya regeringen håller fast vid satsningen på Hybrit.
De industriella framtidsprojekten i norra Sverige är ingen höger-vänster-fråga.
Det är framtidsinvesteringar som bör engagera även tillväxtorienterade politiker i borgerligheten.