Är det en slump att tre högprofilerade högerdebattörer – Svenska Dagbladets Peter Wennblad, bloggaren Rebecca Weidmo Uvell och videokrönikören Henrik Jönsson – i nästan ett och samma andetag börjar ifrågasätta Hybrit (samarbetet mellan LKAB, SSAB och Vattenfall för att skapa en fossilfri stålproduktion)?

Man får ju nästan intrycket att det är en orkestrerad kampanj för att elektriciteten, som är planerad att användas för den gröna nyindustrialiseringen i norr, istället ska skickas söderut. Men så simpelt kan det väl inte vara ...

En sak är i alla fall säker: Deras resonemang framstår som både teknik- och tillväxtfientligt, samtidigt som det är oklok export-, industri- och klimatpolitik. 

För det första: Det är till glädje för hela landet att det finns industrier i norra Sverige som ger export- och skatteinkomster. Utan gruv-, stål- och skogsindustrierna i Norrbotten och Västerbotten blir Sverige ett fattigare land.

För det andra: Framtiden för dessa industrier ligger inte i att hålla fast vid gamla produktionsprocesser och föråldrad teknik. Tvärtom är innovationer och ständig förnyelse vägen framåt för svensk industri.

För det tredje: Det är bra för hela planeten om verksamheten vid LKAB, SSAB och annan tung industri bedrivs i så klimatvänliga former som möjligt. Hybrit beräknas minska koldioxidutsläppen i Sverige med 10 procent och i Finland med 7 procent. 

För det fjärde: Det är helt korrekt, som kritikerna påpekar, att de industriella klimat- och framtidsprojekten i norra Sverige kräver mycket elektricitet. Men det är inget oöverstigligt hinder.

Tag bara den utbyggnad som skett av vindkraften under det senaste decenniet och alltjämt pågår. 2010 svarade vindkraften för bara 3,5 TWh (terawattimmar) av elproduktionen i Sverige. 2021 uppgick elproduktionen från vindkraften i Sverige till hela 27,4 TWh.

Energimyndigheten räknar dessutom med att vindkraften inom bara ett par år ska förse Sverige med sammanlagt 42 TWh.

Till detta ska läggas att det finns sammanlagt 276 ansökningar för landbaserad vindkraft, motsvarande 125 TWh, givet att samtliga verk får tillstånd och byggs med den teknik som är aktuell i dag.

Glöm inte heller potentialen i skog och mark. Vid en pressträff i slutet av september pekade LRF på att Sveriges jord- och skogsägare kan producera hela 50 TWh, lika mycket som kärnkraften bidrar med.

Det handlar till exempel om solceller på ladugårdstak, biogas och restprodukter från skogen. 

Sedan kan vi förstås också prata om SMR (små modulära reaktorer) och utveckling av ny kärnkraft, som högerfolk gärna gör. Det finns inga skäl att stänga dörren till några fossilfria energikällor.

Slutsatsen är därmed klar. Det är fullt möjligt att fördubbla produktionen av el i Sverige fram till 2050 för att klara såväl behoven hos Hybrit, H2 Green Steel, Northvolt och andra framtidsprojekt i norr som energiförsörjningen i södra Sverige. 

Sverige har klarat av sådant förr och kan fixa det igen. I början av 1900-talet inleddes utbyggnaden av vattenkraften, som alltjämt är själva grunden i energisystemet. På 1970-talet skedde massiva investeringar i kärnkraft. 

Kort sagt: Vi vet hur man gör elektricitet i det här landet.

Mot den bakgrunden borde även dagens blåa regering – till skillnad från Svenska Dagbladets ledarsida och övriga debattörer – bejaka det som nu sker i norra Sverige.

Hybrit är ingen höger-vänster-fråga. Det är en framtidsinvestering som borde engagera även tillväxtorienterade politiker i borgerligheten.