I början av januari kom ett dramatiskt besked från statliga Sveaskog som riskerar att få mycket allvarliga konsekvenser för jobb och näringsliv i Norrbotten.
Skogsbolaget – som är länets överlägset största skogsägare med 1,3 miljoner hektar – kommer att minska avverkningarna i länet med hela 45 procent under 2023.
"Det är låsningar i samplaneringen med samebyar som gör att vi inte har fått loss de arealer som vi hade planerat för", säger Ulf Nilsson, Sveaskogs regionchef i Norrbotten, i ett inslag i SVT 22 februari.
I en debattartikel i Haparandabladet 21 februari pekar kommunalråden i Haparanda och Pajala på att Sveaskogs kraftiga neddragningar kommer att påverka sågverk, transportföretagare, skogsentreprenörer och annat.
"Vi känner oss oroliga för utvecklingen", skriver lokalpolitikerna, vilket är det minsta man kan säga.
Många jobb kan gå förlorade, vilket i sin tur betyder att skatteintäkterna minskar och att även kommunala verksamheter drabbas. Den lokala samhällsservicen riskerar att urholkas. Kringeffekterna blir stora.
Vid ett möte i Pajala 20 februari beskrev Anette Jönsson, vd för sågverksföretaget Jutos Timber med 55 anställda, hur Sveaskogs besked slår mot företaget.
"Det direkta hotet är att vi inte kan få tillräckligt med råvara för att försörja våra verksamheter. I värsta fall kan vi behöva lägga ned en del av vår verksamhet", förklarade hon.
Jutos Timber är bara ett exempel. När det blir brist på skogsråvara så driver det snabbt upp priserna för alla.
Hittills är Sveaskogs besked en fråga som engagerat främst lokala politiker och norrbottniska företagare. Men det finns goda skäl att lyfta den här frågan till absolut högsta politiska nivå, vilket i det här fallet betyder Finansdepartementet.
Numera är det finansminister Elisabeth Svantesson (M) och statssekreteraren Lars Hjälmered (M) som har ansvaret att följa hur Sveaskog och andra statliga bolag styrs och utvecklas.
De borde också vara minst lika oroade som kommunalråden i Norrbotten när samrådsprocesserna havererar och Sveaskog tvingas att dra ned. Utvecklingen i skogsnäringen är nämligen ingen liten struntfråga för Sverige och svensk samhällsekonomi.
Skogsnäringen sysselsätter totalt 120 000 personer över hela landet. Det handlar om skogsbruk samt trävaru-, massa- och pappersindustrier. Verksamheten är väl spridd runt om i Sverige och har stor regional betydelse. (Som en jämförelse finns ungefär 1 000 yrkesverksamma renskötare i hela riket.)
Skogsråvaran är dessutom till största del inhemsk och importen av industriprodukter är relativt liten. Följaktligen ger skogsnäringen ett betydande bidrag till Sveriges handelsbalans.
Under 2020 exporterade skogsnäringen varor till ett värde av drygt 145 miljarder kronor. Det motsvarade ungefär 10 procent av Sveriges totala export av varor under året.
Till detta ska läggas att skogen har en stor energipolitisk potential och kan spela en större roll för att minska beroendet av olja och fossilgas.
I en rapport har LRF (Lantbrukarnas riksförbund) pekat på att de nya gröna näringarna kan ge energisystemet ett tillskott med hela 50 TWh (terawattimmar). Av dessa 50 TWh beräknas skogen stå för 30 TWh.
Därför är det i allra högsta grad ett riksintresse att Sverige kan fortsätta att bedriva ett aktivt och hållbart skogsbruk.
Det är allvarligt om de nuvarande formerna för samplanering med andra näringar inte funkar och att motsättningarna riskerar att slå undan benen för skogsnäringen. Då har något gått riktigt snett.