På ledarsidan i måndagens NSD skrev jag om de kapitalstarka intressen som backar upp ekonomiprofessorn Magnus Henreksons kampanj mot den gröna nyindustrialiseringen i norra Sverige.
Det finns mer att säga om denna kampanj – bland annat om det märkliga argumentet att det är bättre att exportera el från Sverige för att minska koldioxidutsläppen i Tyskland än att använda den för att utveckla fossilfri produktion av järnsvamp och grönt stål i norra Sverige.
Mikael Nordlander, chef för energibolaget Vattenfalls industriella samarbeten, har formulerat ett elegant svar till Henrekson och hans mecenater.
”Vi exporterar gärna el men låt oss klä in den i en Volvo först", säger Nordlander.
Annorlunda uttryckt: Det är bättre för Sverige att vara ett land som har en egen innovativ, högteknologisk och konkurrenskraftig industri än att bara exportera el och råvaror till andra.
Det ger jobb och exportinkomster som bidrar till välfärden. Det som lassas på malmtågen i Kiruna och stålpendeln i Luleå betyder tillskott till samhällsekonomin som kan användas för att bygga hälsocentraler, förskolor och äldreboenden.
Ett annat konstigt argument från Henrekson är hans kritik mot det offentliga stödet till den gröna nyindustrialiseringen.
För det första handlar det inte om några stora summor. Kostnaden för Hybrits demonstrationsanläggning i Gällivare beräknas till totalt 20 miljarder kr. För att utveckla denna nya teknik har LKAB ansökt om 3,7 miljarder kr hos Energimyndigheten, det vill säga en mindre del av investeringen.
För det andra är sådant inte anmärkningsvärt i ett internationellt perspektiv. Liknande stöd finns såväl i andra delar av EU som i USA och Kina. Bara ett exempel: Tyska stålbolaget Salzgitter får över 10 miljarder kronor i statligt stöd för att ställa om. Varför ska svensk industri inte ha liknande förutsättningar när den möter en hårdnande internationell konkurrens?
För det tredje bör det noteras och strykas under med rödpennan att Sveriges välstånd och historiska exportframgångar bygger på att det funnits ett väl fungerande samspel mellan staten och kapitalet.
Kloka politiker har sett till att kratta manegen och skapa goda förutsättningar för näringslivet. Några exempel:
- Asea (dagens ABB) blev ett stort företag bland annat tack vare samarbetet med statliga Vattenfall om generatorer, transformatorer och högspänningsteknik.
- Telekombolaget Ericsons goda utveckling under 1900-talet går inte att förstå utan företagets långvariga relation med statliga Televerket.
- Astra, Pharmacia och svensk läkemedelsindustri utvecklades hand i hand med utbyggnaden av den offentliga sjukvården och forskningen vid universitetssjukhusen.
- Electrolux växte och blev ett internationellt konkurrenskraftigt företag när det fick chansen att sälja massor av vitvaror under 1960-talets svenska miljonbostadsprogram.
- Viktigt var också det intima samarbetet mellan Volvo och staten. Det talas om hur Gunnar Engellau (Volvos vd 1956-1971) bara lyfte på luren till dåvarande finansministern Gunnar Sträng när något behövde göras.
På sina håll – både till höger och vänster – har sådana samtal mellan politik och näringsliv ibland betecknats som något fult och uppseendeväckande. Som en form av korporativism.
”Den ena handen vet vad den andra handen gör”, löd titeln på en progglåt som Blå Tåget spelade in redan 1972 – den blev senare blev känd som "Staten och kapitalet" när punkbandet Ebba Grön gjorde sin version.
Och det är viktigt att betona att det offentliga och enskilda företag har olika roller och uppdrag. Men det finns också starka gemensamma intressen – och dit hör rimligen att Sverige förblir en stark industri- och kunskapsnation i den globala konkurrensen.
Därför kan den här ledarsidan inte se det som ett problem att staten bedriver en aktiv innovationspolitik som ger draghjälp åt Hybrit och liknande framtidssatsningar. Tvärtom.
Sverige är litet land. Den svenska staten och kapitalet sitter i samma båt och behöver ibland hjälpas åt – icke minst med forskning och utveckling av ny teknik och nya produkter.
Det finns ett värde i att politik, akademi och näringsliv samverkar och drar åt samma håll.
Ett förtydligande: Finansmannen Christer Gardell låter meddela att hans bolag Cevian sålde sitt aktieinnehav i tyska Thyssen Krupp under 2022.
Det förtar dock inte poängen i måndagens ledare: De miljardärer som stödjer Magnus Henreksons kampanj har andra intressen än omsorgen om Hybrit, H2 Green Steel och andra delar av den gröna nyindustrialiseringen i norra Sverige.