I januari 2013 åkte dåvarande statsministern, tillika högerledaren, Fredrik Reinfeldt (M) till det globala toppmötet World Economic Forum i schweiziska Davos. Där gjorde han ett uttalande som var minst sagt anmärkningsvärt.
”We used to have people in the industry, but they are basically gone”, sa han på engelska till den internationella publiken. (I översättning; "Vi brukade ha människor i industrin, men de har i princip försvunnit".)
Det var ett uttalande som var okunnigt och säger mycket om ointresset för industripolitiken under de borgerliga regeringsåren 2006-2014.
Industrin var verkligen inte "basically gone" 2013. På ledarplats i NSD påpekade jag att enbart skogsindustrin i Sverige samma år sysselsatte 60 000 människor och bidrog med 123 miljarder kr i exportinkomster. I en annan text framhöll NSD-krönikören Måns Wadensjö att industrin i Sverige (stål-, gruv-, fordons-, kemi- och andra industriföretag) direkt gav jobb till 600 000 svenskar och att jobben för omkring en miljon människor påverkas av hur industrin utvecklas.
I likhet med exempelvis fackförbundet IF Metall underströk dessutom denna ledarsida att det fanns goda förutsättningar för industrin att växa och utvecklas på nya områden med en mer aktiv industripolitik.
Det skulle emellertid dröja till regeringsskiftet 2014 och Stefan Löfvens tillträde som statsminister innan Sverige fick en sådan politik. Löfven, själv mångårig ordförande i IF Metall, gjorde industripolitiken till en högt prioriterade fråga för den nya S-ledda regeringen.
Dåvarande näringsministern (dagens finansminister) Mikael Damberg fick i uppdrag att ta fram en nyindustrialiseringsstrategi. Samtidigt sjösattes ett antal samverkansprogram mellan industri, akademi, civilsamhälle och offentliga aktörer.
När Stefan Löfven tillsatte ett innovationsråd fnös Ulf Kristersson (då Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson) att det var en politik som hade ett ”gammalt korporativt drag”. Men det var smart politik att samla alla samhällsaktörer kring en gemensam diskussion om vad som Sverige behöver göra.
Det har också gett resultat. Till exempel har det varit ett stort värde att näringsliv, forskare och politiker samverkat i arbetet med att utveckla framtidsprojektet Hybrit – en stålproduktion utan miljöskadliga koldioxidutsläpp.
Under ett seminarium vid Noliamässan i Piteå under tisdagen påminde näringsminister Karl-Petter Thorwaldsson (S) och IF Metalls förbundssekreterare Martin Gunnarsson om vad omläggningen av politiken har betytt.
"Vi ser resultaten i form av den gröna nyindustrialiseringen icke minst i norra Sverige", sa Thorwaldsson och pekade på Northvolts etablering i Skellefteå, H2 Green Steels storsatsning i Boden, Hybrit i Gällivare och LKAB:s framtidsinvesteringar.
Martin Gunnarsson underströk vidare att S-politiken medverkat till att svensk industri klarat sig bättre än konkurrenterna i omvärlden under pandemin.
"Det nya systemet för korttidspermitteringar, som Löfven initierade, har räddat massor av jobb, bland annat inom industrin", sa han.
Totalt beviljades nästan 600 000 människor stödet. Hundratusentals svenskar, som i annat fall hade drabbats av arbetslöshet, kunde behålla sina jobb. Enbart i Norrbotten handlar det om nästan 8 000 individer.
Det innebär att svensk industrin nu befinner sig i ett bättre läge än efter den djupa finanskrisen 2008-2009 när tiotusentals industrijobb gick förlorade helt i onödan och svensk industri tappade mark i den globala konkurrensen.
Det är bra inte bara för industriarbetarna utan för hela Sverige. När det går bra för exportindustrin så blir det helt enkelt mer pengar till förskolor, äldreboenden, hälsocentraler, poliser, pensioner och sociala trygghetssystem.
Även de offentliganställda har nytta av det som sker hos LKAB, SSAB, Kaunis Iron och Boliden.
Men sambandet är tydligt även åt det andra hållet. Ett samhälle med starka sociala skyddsnät och en väl fungerande offentlig sektor är till glädje även för näringslivet och tillväxten i Sverige.
Till exempel är fackföreningsrörelsen i Sverige mer positiv till frihandel, omställning och ny teknik än löntagarorganisationerna i USA och vissa EU-länder. Det finns nämligen en trygghet för arbetare och tjänstemän när arbetsmarknaden förändras och gamla jobb försvinner.
A-kassa, arbetsmarknadsutbildning och omställningsstudiestöd fungerar som broar till de nya jobben.
Om dessa samband mellan tillväxt-, industri- och välfärdspolitik talas det tyvärr alltför sällan. De är emellertid helt grundläggande för att Sverige ska förbli ett starkt samhälle även i framtiden.
Därför borde fler än näringsministern och IF Metall tala om vikten av en aktiv industripolitik under valrörelsen 2022.
"Vi kan inte leva på att tvätta varandras skjortor", som näringslivslegendaren Hans Werthén sa en gång i tiden.