En sensommardag 1996 hängde jag och ett stort antal andra föräldrar på Idrottsparken i Munksund.
Min dotter Rebecca var sex år och på sin första fotbollsträning. Som flugor runt en sockerbit jagade hon och ett 20-tal andra småtjejer en boll.
Efteråt förklarade en av de ansvariga i MSSK (anrika Munksund/Skuthamns Sportklubb, grundad 1932) att föräldrarna själva måste ta ansvar för träningarna för flickorna födda 1990 om det skulle bli en fortsättning.
Det blev som det brukar bli med sådant. Alla tittade ner i marken och hoppades att någon annan skulle räcka upp handen.
Till sist gjorde dock Sofias pappa från grannkvarteret – Stefan Löfgren, som själv spelat fotboll i Sikfors SK – slag i saken och meddelade att han kunde ta ansvaret för träningarna om han fick hjälp.
Därefter följde en ny lång tystnad bland föräldrarna. Men plötsligt hörde jag mig själv säga att jag kunde ställa upp och hjälpa till med det administrativa och praktiska runt laget.
Det blev starten på ett nästan fjorton år långt engagemang i först MSSK i Piteå och sedan Lira BK efter flytten till Luleå 2005. Vi fick en påse med bollar, koner och västar – och sedan var det bara att köra.
Det var inte alltid Hawaii men det är en period som främst rymmer många fina minnen.
Till exempel brukar jag skryta med att jag är trefaldig distriktsmästare i futsal (femmannafotboll inomhus), vilket brukar leda till höjda ögonbryn innan jag förklarar att det var som lagledare för Lira BK:s damlag 2006-2009.
Kul var också alla cuper och möten med lag från både när och fjärran.
Piteå Summer Games är utan tvekan en av årets trevligaste helger i Norrbotten. Tiotusentals människor (alltifrån barn till deras föräldrar och gamla mor- och föräldrar) träffas runt fotbollsplanerna.
Det är glädje och gemenskap men utan de beklämmande inslag av bråk och ungdomsfylla som kan förekomma under festivalhelgerna.
Det finns något i grunden positivt med att barn och ungdomar från världens alla hörn samlas genom Piteå Summer Games, Gothia Cup i Göteborg eller Mittnorden Cup i Sundsvall.
Jag tror att sådana möten – fotbollens universella språk – skapar insikt om att det finns olikheter i religion, kultur och språk, men också om att vi alla människor trots allt är ganska lika och har samma behov.
I yrkesrollen på Piteå-Tidningen och NSD har jag dessutom haft nytta av alla kontakter som jag fått via fotbollen – bland spelare, föräldrar och andra fotbollsledare. Det har gett tips för skrivande och kommenterande.
Bara ett exempel: Roland Lindberg, en gång i tiden ledare och stark man i Alviks IK (byalaget som tog klivet upp i damallsvenskan 2001).
Under årens lopp har jag fått mängder av mejl från Roland med synpunkter på allt mellan himmel och jord – icke minst om villkoren för de sämst ställda pensionärerna.
Vid senaste årsskiftet fick jag ett mejl där han önskade god fortsättning men samtidigt påpekade att höjningen av garantipensionen inte på långa vägar räcker för att täcka prisökningarna på livsmedel, elektricitet, drivmedel och annat.
Sådana rapporter från verkligheten är viktiga. De flesta i Sverige lever visserligen goda liv. Men det finns även människor som – trots ett långt och hårt yrkesliv – har små ekonomiska marginaler. Tack för påminnelserna, Roland!
Allt detta – allt som fotbollen skulle ge i form av kontakter, erfarenheter, upplevelser och annat – hade jag ingen aning om när jag råkade bli lagledare för MSSK:s flickor födda 1990 för snart 28 år sedan.
Det var en ren slump. Men det är en resa som jag unnar fler att få göra. Idrottsrörelsen betyder mycket och är ett viktigt kitt i samhällsbygget.