I riksdagshusets cafeteria på anrika adressen Riksgatan 1 i Stockholm träffar jag socialdemokraten Zara Leghissa från Boden.
I grund och botten är hon undersköterska och kommunalare. Men sedan valet 11 september 2022 är hon också en av riksdagens 349 ledamöter och ett levande uttryck för det som brukar beskrivas som facklig-politisk samverkan inom arbetarrörelsen.
Hon är inte heller ensam bland S-ledamöterna med att ha facklig bakgrund. Bland partiets 107 riksdagsledamöter finns 30 LO-medlemmar, därav 11 som kommer från Kommunalarbetarförbundet.
Över en kopp kaffe berättar Zara Leghissa om vad som blev den tändande gnistan för hennes eget engagemang.
”Det var Lucia 1999. Då fick jag och mina arbetskamrater läsa i tidningen att äldreboendet där vi jobbade skulle läggas ned”, säger hon.
Det blev starten för ett intensivt påverkansarbete.
”Vi talade med facket och politiker – och vi fick med oss anhöriga. Det gav resultat. Det blev ingen nedläggning av boendet”, säger Leghissa som manar fler att engagera sig istället för att knyta näven i byxfickan.
Erfarenheterna från arbetslivet är även något som hon bär med sig i riksdagen. Varje dag.
I socialförsäkringsutskottet, där hon är arbetande ersättare, trycker hon till exempel på för att skrota det så kallade karensavdraget i sjukförsäkringen.
"Karensavdraget är orättvist och skapar ojämlikhet. Många människor har inte möjligheten att arbeta hemifrån och det ska inte påverka ens ekonomi negativt. En trygg och rättvis sjukförsäkring kännetecknar ett starkt samhälle", sa Leghissa när hon debuterade i riksdagens talarstol i oktober.
Den nya högermajoriteten i riksdagen har dock inte varit särskilt intresserad av S-kravet.
Istället valde den nya regeringen att snabbt lägga ned utredningen om karensavdraget som tillsattes under förra mandatperioden – ett tydligt tecken på att en upprustning av sjukförsäkringen inte är en högprioriterad fråga för högerblocket.
Leghissa är även djupt bekymrad över den nya regeringens ointresse för att satsa på vård, skolor och omsorg.
”Sveriges kommuner och regioner har pekat på att underskottet i välfärdssektorn uppgår till 24 miljarder kr. Men regeringen valde att höja de generella statsbidragen med bara sex miljarder kr i år. Därför tvingas många kommuner att skära i välfärden”, säger hon.
Allvarligt är dessutom att regeringen valt att skrota det så kallade äldreomsorgslyftet, den tidigare regeringens satsning för att ge personalen möjlighet till vidareutbildning på betald arbetstid.
"Det riskerar att förvärra situationen när det gäller vårdens och omsorgens kompetensförsörjning och bristande språkkunskaper", skriver Leghissa tillsammans med tio partikamrater i en gemensam riksdagsmotion.
Vidare konstaterar hon att även neddragningarna inom arbetsmarknadspolitiken slår mot äldreomsorgen.
”Extratjänsterna innebar att det kom in nya grupper som kunde avlasta undersköterskorna och specialistsköterskorna. När de nu försvinner så ökar det arbetsbelastningen på den befintliga personalen”, säger Leghissa.
Visserligen talar den nya regeringen talar om att den vill förbättra kvaliteten och höja kompetensen inom äldreomsorgen. Men de konkreta besluten – urholkningen av statsbidragen, det skrotade äldreomsorgslyftet och nedmonteringen av extratjänsterna – leder tyvärr åt ett helt annat håll.
Konsekvensen av maktskiftet är därmed tydligt. Vi har fått en regering som inte har örat mot marken på äldreboenden och i hemtjänsten. Som inte hör vad som sägs. Som inte har samma närkontakt med arbetslivets vardag och löntagarnas verklighet som den tidigare S-regeringen.
Det säger mycket om betydelsen av det facklig-politiska samarbetet mellan det socialdemokratiska partiet och LO-förbunden.
Ibland beskrivs det som en kvarleva från 1800-talet, som något omodernt och gammaldags. Men det har en plats även i det moderna samhället.
Samarbetet gör skillnad och ger S-politiken verklighetsförankring. Det spelar roll att det finns undersköterskor, industriarbetare och handelsanställda som tillför sina perspektiv och idéer i politiken.
Till exempel är det svårt att tro att en S-regering, med sina nära band till den fackliga rörelsen, hade gjort något så urbota dumt som att skrota äldreomsorgslyftet i ett läge när Sverige har stora behov att rekrytera fler människor till vård och omsorg.
En regering med Magdalena Andersson i spetsen hade varit mer lyhörd för kraven från Zara Leghissa och LO-folket.