I tidningen Kommunalarbetaren ser jag att Fredrik Lundh Sammeli, ny socialpolitisk talesperson för Socialdemokraterna, och tidigare socialministern Lena Hallengren (S) bjuder in fack och arbetsgivare i välfärdssektorn till samtal.
De ska handla om hur Sverige ska klara finansieringen av välfärden samt den stora personalbristen inom vård, skolor och omsorg.
Det finns en del att tala om. Den nya regeringen anslår sex miljarder kr i höjda generella statsbidrag till kommuner och regioner i statsbudgeten för 2023. Men tillskottet har redan ätits upp av inflationen, de allmänna prisökningarna.
"Om man jämför med statsbidragsnivån från 2022 så urholkas den med ungefär tio miljarder. Så de sex miljarder som det nu blev motsvarar inte urholkningen. Det är ett tufft läge", säger Annika Wallenskog, chefsekonom på Sveriges kommuner och regioner, SKR, i Aftonbladet 13 november.
Wallenskog konstaterar att det blir synbara effekter i de kommuner och regioner som inte rustat sig för ett sämre ekonomiskt läge.
"Då har man ingen fallhöjd när allt slår igenom på resultatet. De kommer vara tvungna att vidta ganska kraftiga åtgärder för att nå balans. Jag tror att en del inte kommer att hinna det och att vi därför får se stora underskott i många verksamheter framåt", säger hon.
Det riskerar i sin tur att förvärra den lågkonjunktur som Sverige och EU nu är på väg in i.
"Om kommuner och regioner börjar dra ner på antalet anställda genom att inte förlänga vikariat och återbesätta tjänster kan det bidra till att fördjupa lågkonjunkturen", säger SKR-ekonomen i Aftonbladet.
Detta sker dessutom i ett läge när det finns stora behov av att skapa bättre arbetsvillkor för att göra jobben inom sjukvård och äldreomsorg mer attraktiva.
I en ledare 8 november påminde jag om coronakommissionens slutsatser. Att det finns brister i bemanningen, anställningstryggheten och personalkontinuiteten inom äldreomsorgen, vilket går ut över kvaliteten. Att det följaktligen krävs stora personalförbättringar, vilket inte är gratis.
Coronakommissionens krav kostar uppemot 100 miljarder kr mer än i dag om tio år, konstaterade tidningen Dagens Samhälle 21 januari 2021.
Tilläggas bör dessutom att beräkningen gjordes året före Putin satte Europa i brand och inflationen började stiga mot himlens höjder. Idag krävs ännu fler miljarder för att förverkliga coronakommissionens förslag.
Således är det ingen lätt resa som väntar för svensk välfärd under de närmaste åren. Det blir till att prioritera och vända på slantarna i kommuner och regioner.
Det är så klart en fördel att de socialdemokratiska finansministrarna Magdalena Andersson (2014-2021) och Mikael Damberg (2021-2022) har lämnat efter sig en i grunden välskött offentlig ekonomi.
Sveriges offentliga bruttoskuld uppgår nu till endast 29,5 procent av BNP, bruttonationalprodukten. Det är en av de lägsta siffrorna inom EU och betyder att staten kan låna mer för att klara tillfälliga kriser. Som skedde under pandemin.
Därför är det fullt möjligt att göra en extraordinär insats och tillskjuta extramiljarder för kommuner och regioner i vårändringsbudgeten.
Men med detta sagt: Särskilda insatser är just särskilda insatser. Det är inte sund politik att låna för att finansiera löpande driftskostnader och göra välfärden beroende av långivarnas eventuella välvilja. I det långa loppet måste det offentligas inkomster och utgifterna för vård, skolor, omsorg och sociala försäkringar alltid hänga samman.
Minns hur det var under 1990-talskrisen, när dåvarande finansministern Göran Persson (S) beskrev hur förödmjukad han kände sig när han tvingades stå inför flinande finansvalpar på Wall Street och be om pengar för att klara välfärden.
Det är en situation som Sverige bör akta sig för att hamna i igen. Man måste ha egna pengar i näven för att kunna handla.