För en utomstående betraktare är det omöjligt att veta exakt vad som har varit problemen på arbetarrörelseägda Sunderby folkhögskola under de senaste åren. Men det är klart att en kärvare ekonomisk situation har påverkat verksamheten i Sunderbyn liksom hos alla andra folkhögskolor runtom i landet.
Under pandemiåren 2020 och 2021 skedde en nedgång av kursverksamheten som slog stenhårt – och i högerregeringens statsbudget för 2023 minskade anslaget till folkbildningen med hela 572 miljoner kr.
Följaktligen behöver folkhögskolorna spara och dra åt svångremmen, vilket inte är stämningshöjare på någon arbetsplats.
Oavsett allt detta är det dock ändå en plåga för arbetarrörelsen när det kommer rapporter om brister i den psykosociala arbetsmiljön och signaler om att medarbetare inte mår bra.
Huvudmännen till folkhögskolan (arbetarnas LO, ABF och Unga Örnar) ska ju stå för något annat. Att människor känner delaktighet, har goda arbetsvillkor och trivs på sina jobb.
Därför är det illa när den egna verksamheten börjar förknippas med något annat, när rörelsens ord och verkliga förhållanden inte går ihop. Sådant skadar tyvärr det egna förtroendekapitalet.
Nu öppnas emellertid möjligheterna för att ge Sunderby folkhögskola en verklig ny- och omstart. Att vända blad och gå vidare.
Nyligen kunde NSD meddela att Christian Lindgren lämnar uppdraget som ordförande för Sunderby folkhögskola och häromdagen kom beskedet att Madelene Hansson avslutar sin anställning som rektor.
Förhoppningsvis ser nu också alla – styrelsen, en ny skolledning och berörda personalgrupper – vikten av att agera konstruktivt och framåtsyftande i det här tuffa läget.
Folkhögskolorna och bildningsförbunden är under hård attack. Starka krafter på högerkanten beskriver folkhögskolorna som en föråldrad företeelse som inte någon plats i det moderna samhället.
Risken för ytterligare nedskärningar och besparingar är överhängande under nuvarande regering.
Därför behöver hela folkhögskole-Sverige, inklusive Sunderby folkhögskola, samlas kring att tala om värdena med och betydelsen av folkbildning. Om kurserna för invandrare, långtidsarbetslösa, funktionshindrade och annat som görs för att ge människor ett bättre liv. Om de tusentals människor som varje år får ett lyft tack vare en folkhögskoleutbildning. Om kulturaktiviteter, seminarier och andra aktiviteter.
Kort sagt: Nu behövs fokus på folkhögskolornas viktiga roll och uppdrag – inte på interna bekymmer och tillkortakommanden.