Varje år satsar Haparanda kommun ungefär 200 miljoner kr på skolor, särskolor och vuxenutbildning. Det är mycket pengar, men resurserna är inte obegränsade. Därför gäller det alltid för ansvarskännande politiker att prioritera hur slantarna ska användas och var de gör störst nytta.
När det gäller Haparanda är det dessutom tydligt att elevunderlaget och demografin har förändrats.
"På 1990-talet, när jag själv gick i skolan, föddes ungefär 150 barn varje år. Men under lång tid har födelsetalen gått ned. 2022 hade vi bara 59 nyfödda barn i kommunen. Ändå har vi kvar ungefär samma skolstruktur som på 90-talet", sa nya kommunalrådet Nina Waara (S) i en intervju på NSD:s ledarsida 23 januari.
Det är också skälet till att hon nu vill göra översyn av skolstrukturen men också andra kommunala verksamheter.
Skolan och annat måste helt enkelt anpassa sig till att verkligheten har förändrats och att Haparanda ser annorlunda ut än tidigare.
Av den utdragna och infekterade skoldebatten i Luleå under mandatperioderna 2014-2022 har vi dock lärt att sådana förändringar aldrig är lätta eller populära.
Det är alltid kontroversiellt att slå ihop eller lägga ned skolor. Men ibland är det nödvändigt för att höja kvaliteten och utveckla verksamheten.
Kalix är ett sedelärande exempel. Där genomfördes en folkomröstning om skolfrågan redan 2005. Precis som i folkomröstningen i Luleå 2020 blev det ett lågt valdeltagande och som väntat var de som röstade emot att röra i den befintliga skolstrukturen.
Allt skulle förbli vid det gamla.
Efter några års våndor insåg emellertid en bred majoritet i kommunfullmäktige att det trots allt ändå behövdes ett antal tuffa beslut för att få ordning på skolverksamheten i Kalix.
Den beslutade att lägga ned byaskolorna i Pålänge, Gammelgården och Risön, vilket givetvis väckte ilska och protester i berörda kommundelar.
Idag har emellertid Kalixborna sedan länge vant sig vid den nya skolstrukturen. 2019 rankades Kalix även som landets tredje bästa skolkommun av lärarfacket – en position som kommunen inte var i närheten av tio år tidigare.
Samordningen till färre skolenheter gav bättre resultat, ökad kvalitet och gjorde att fler elever fick tillgång till behöriga lärare.
Det visar betydelsen av att kommunpolitiker vågar ta även obekväma beslut – liksom svårigheterna att försöka lösa komplexa frågor och målkonflikter genom lokala folkomröstningar.
Vad översynen i Haparanda kommer att leda till är ännu oklart. Men det finns onekligen en del lärdomar att hämta från skoldebatterna i både Kalix och Luleå.