År 1900 bodde det 239 människor i Kiruna. Sedan kom gruvan. På bara tio år trettiofaldigades befolkningen. En stad tog form och växte i takt med gruvan. Och omvänt. Gruvan kunde växa för att det byggdes en stad.
Man brukar säga att Kiruna inte hade funnits utan gruvan, men lika sant är att gruvan inte funnits utan staden och människorna.
Gruvan är helt beroende av staden, både att den finns och att den omvandlas för gruvans behov.
Nu går det rykten om att LKAB kan komma att lösa in och ersätta även hus norr om den så kallade deformationsgränsen som går rakt igenom de gamla delarna av staden. LKAB har inte bekräftat ryktena utan håller fast vid de påverkansområden som tas fram i takt med beslut om att utvinna längre in under staden.
Jag förstår naturligtvis att de gör en marknadsmässig bedömning. Men staden påverkas mer, mycket mer, än bara av det som finns innanför deformationsgränsen.
Människor som bott i centrum hamnar plötsligt i stadens nya utkant, utan att de själva har valt eller flyttat. Det som tidigare var ett industriområde långt från bostäder och stadskärna blir granne till de nya gågatorna och torgen. Och, som NSD skrev om i veckan, sporthallen blir kvar i den gamla delen medan simhallen flyttar, eftersom de hamnar på olika sidor av LKAB:s gräns.
Det som sker i Kiruna är unikt. Ingen annanstans i Sverige har en stadsomvandling i den här magnituden skett.
Staten lyser med sin frånvaro. Varken investeringsstöd till nyproduktion av bostäder eller kompensation för hur fel det kommunala utjämningssystemet slår mot just Kiruna. Och LKAB håller sig strikt till de gränser de själva dragit upp.
Då blir det Kirunas skattebetalare som får stå för notan för det av stadsomvandlingen som inte direkt berörs av gruvans större område.
”Vi gör stora uppoffringar” säger kommunalrådet Mats Taaveniku (S) när jag träffar honom i det nya stadshuset. ”Vi har ju flyttat en hel stad för att gruvan ska kunna växa” fortsätter han.
Och nog är det en uppoffring. Både för kommunen och för alla de människor som bor i den.
Det är svårt att föreställa sig livet i en stad som är i total omvandling. Där man möts av inhägnad när man går runt ett gathörn och där hela kvarter står tömda i väntan på rivning.
Och i andra änden av staden växer en helt ny stad upp från ingenting. Precis som när staden kom till i början av förra århundradet. Det kostar på, både i tålamod och i en redan hårt ansträngd kommunal budget.
Malmen ger bara vinster när den tas upp ur gruvan. Det är värt att påminna om med jämna mellanrum när känslan av guldrush blir för stor. Det är människors arbete som skapar värde, inte råvaran långt under jord.
De människor som i generationer fått både gruvan och staden att leva. Människor som idag blir av med sina grannar, får längre resa till affären eller som inte får sin sporthall upprustad.
Precis som Christine Brännvall (Fi), ordförande i fritidsutskottet i Kiruna kommun, så håller jag tummarna för att också sporthallen kan få ett nytt liv i den nya staden.
Det är inte mer än rimligt att LKAB tar ett större ansvar, även utanför den direkta expanderingsplanen. För utan kirunaborna, deras arbete och tålamod så hade gruvan inte kunnat expandera.