De senaste dagarna har tre fall av övergrepp mot kvinnor rapporterats i Norrbotten. I alla fallen är förövaren en närstående man. Tyvärr följer det ett allt för känt mönster.
Det egna hemmet är, statistiskt sett, den farligaste platsen för en kvinna. Där är det störst risk för henne att utsättas för slag, hot, kränkningar, isolering och till och med mord.
Den som utsätter henne är i de allra flest fall hennes man, sambo, före detta partner eller barnens pappa. Någon hon älskar eller har älskat.
Kvinnor blir slagna där de borde vara som tryggast och av den de borde kunna lita mest på.
Var sjätte kvinna utsatts för våld i en nära relation, enligt BRÅ. De finns överallt runt oss de kvinnor som varje dag kränks, förminskas och hotas så till den grad att de inte sällan känner slaget som en befrielse, som ett tecken på att är det på väg att ta slut för den här gången.
Han som slår skyddas av att det sker hemma. En stängd dörr är förövarens bästa vän. Och av tystnad, av kvinnorna skäms och tror att det är deras eget fel. Om jag bara inte hade … är ett vanligt försvar.
Och efteråt lovar han dyrt och heligt att det inte ska hända igen, att han inte förstår vad som fick honom så arg. Då är han den fina, omtänksamma och kärleksfulle man hon föll för.
Jag vet allt det där, att det är hundratusentals kvinnor som lever i misshandelsförhållanden. Ändå chockas jag när rubriken ”Tre fall av våld mot kvinnor” skriker mig rakt i ansiktet. Kanske för att rubriken är unik, inte misshandeln.
Det är så klart svårt att veta, men bedömningar säger att bara var fjärde kvinna som blir misshandlad i sitt hem anmäler.
Normaliseringen och nedbrytningen har gått långt innan slagen kommer och det är ett stort steg att anmäla den man älskar eller barnens pappa.
Dessutom innebär en anmälan att risken ökar. Det är då, eller när hon berättar att hon vill skiljas, som risken för att dödas är som störst.
De som ändå tar steget, som gör det rätta och anmäler brott till polisen, de kliver in i en utdragen process där deras beteende och trovärdighet kommer skärskådas och ifrågasättas.
”Varför har du inte anmält tidigare? Har du dokumenterat skadorna? Har du slagit tillbaka? Varför har du inte berättat för någon? Varför har du dolt dina blåmärken? Hur kunde du låta barnen leva i det du nu beskriver?”
Bara en femtedel av anmälningarna leder till åtal och än färre till fällande domar. Det är i princip straffrihet på att spöa sin fru.
Skärpta lagar och hårdare straff är det första som kommer upp i huvudet. Problemet med det är två.
För det första är både lagar och straff skärpts på flera viktiga punkter. Det kan nog finnas någon detalj till att skruva på, men i princip är lagstiftningen bra. De skyddar kvinnan och straffar mannen, men först när hon anmäler, har dokumentation och orkar gå hela vägen.
För det andra, som med alla brott, så kommer det där efteråt. När brottet redan är begånget. Målet måste ju vara att ingen ska bli slagen. Så som kvinnojourrörelsen uttrycker det: Ett jämställt samhälle fritt från våld.
För att komma dit måste vi angripa roten till problemet och då måste vi erkänna maktordningen. 98 procent av allt sexuär ellt våld begås av män och det är inte en slump. Precis som det inte är en slump att den farligaste platsen hemma hos den du älskar.
Tydligare än så går inte att bevisa att vi lever i ett ojämställt samhälle – ett patriarkat.
För att nå ett samhälle fritt från våld krävs jämställdhet. Och i ett jämställt samhälle finns inte våld. I alla fall inte könsbetingat våld.
Att kvinnor som grupp är underordnade män som grupp leder till att män till och från kan nyttja sitt våldskapital. Att kvinnor och män får vara människor på lika villkor är helt centralt för att bryta också våldet.
På vägen dit måste vi stötta de kvinnor som lämnar en destruktiv relation. Både i att lämna och få skydd för sig och sina barn. Men också i själva rättsprocessen.
Den kan ta tid och det kan vara svårt att återberätta om våld som varit en helt normal del av ens liv under många år. Svårt att själv ens förstå hur det började och varför man var kvar. Det ligger mycket skuld och skam i ett liv med våld.
Att ha levt i våld innebär också att hon behöver stöd under lång tid framöver. Både för att behandla sitt trauma och för det som kallas eftervåldet. Det kan exempelvis vara att han tagit upp lån i hennes namn och därmed förstört hennes ekonomi eller låtit hennes räkningar gå till kronofogden för att försvåra för henne att leva utan honom.
Det är inte lätt att bryta ett mångtusenårigt förtryck, men det måste gå. Tre kvinnor i Norrbotten ha de senaste dagarna uppmärksammat oss på just det – det måste gå.
Tydlig lagstiftning, enträget jämställdhetsarbete och stöd till kvinnor för att anmäla och ta sig vidare. Alla tre ingredienserna behövs för att vi ska slippa läsa fler icke-överraskande men ändå chockande rubriker i framtiden.