Jag har skaffat mig ett träningskort – igen. Ett tydligt tecken på att hösten är på väg. Nu ska det bli ordning på mitt liv – igen.
Enligt revisions- och konsultföretaget Deloitte är Sverige det land i Europa där flest människor har träningskort, men tränar vi mest? Naj, det vet man ju inte.
För några år sedan berättade Friskis och Svettis att bara 65 procent av deras medlemmar tränar en gång varannan vecka eller mer.
Förra veckan rapporterade NSD skrämmande siffror om hur lite barn i länet rör sig. ”På 70-talet gick eller cyklade 90 procent av eleverna till skolan i Sverige. Motsvarande siffra för Norrbottens elever är i dag 50 procent under barmarkssäsongen och 35 procent under vintern.”
Enligt Folkhälsomyndigheten är stillasittande ett av våra stora folkhälsoproblem. Det ökar risken för diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar och flera vanliga cancerformer.
För barn är risken än större. En forskningsrapport från Linnéuniversitetet larmar om att skelettet blir svagare om barn rör sig för lite. ”Effekten ser vi inte nu utan först om 30–50 år. Har man inte byggt upp skelettet som ung ökar risken för fallskador och frakturer.”
Flera initiativ för att öka barns rörelse görs nu i Norrbotten. På Sunderbyskolan i Luleå har man exempelvis ”Brain braeks” och ”Morgonpuls”. Luleå kommun skriver ut recept på rörelse till skolelever för att motverka fysisk och psykisk ohälsa.
Arjeplog, Arvidsjaur, Gällivare, Haparanda, Kalix, Luleå, Piteå och Överkalix uppmanar föräldrar att ”Let’s gå, trampa på” för att få fler barn att gå eller cykla till skolan.
Men om vi ska vara ärliga så är det inte barnen som är problemet. Som vanligt är det vi vuxna. Det är vi som exempelvis tar bilen för att få livet att gå ihop. Och vi som beslutar om hur barnens skolväg ska se ut.
Om vi i stället organiserar ett samhälle där rörelse är mer självklart för alla så kan vi vända utvecklingen.
Jag har lagt in träningspass i kalendern och tänker att i år ska det ske. Den här hösten ska jag bli frisk, stark och snygg.
Risken för återfall i chips är överhängande, men att vara i övergångsåldern har ändå sina fördelar. Kroppen talar sitt tydliga språk: Jag måste röra på mig.
Kanske kommer mitt träningskort inte nötas sönder i år heller, men lite mer lovar jag mig själv att använda det. Samtidigt vet jag att precis som barnen så är det snarare rörelse i vardagen jag behöver.
Naturligtvis är det mitt ansvar, men det offentliga kan försvåra eller underlätta. Så låt mig slå ett slag för fler roliga lekplatser, utegym och trafikseparerade gång- och cykelbanor. För barnen och folkhälsan, och så klart för miljön.