I en ledare i Expressen konstaterar politiska redaktören Patrik Kronqvist att under "den eviga fredens" decennier kunde försvars- och säkerhetspolitiska diskussioner handla om lite vad som helst.
"Feministisk utrikespolitik, bistånd och klimatförändringar var hetare debattämnen än marinens uthållighet, framtidens artillerikrig eller livsmedelsförsörjningen i krigstid", skriver han.
Efter Rysslands storskaliga attack mot Ukraina 24 februari 2022 och allt aggressivare tonläge mot sina grannländer i väst så ligger emellertid fokus av begripliga skäl på Sveriges försvarsförmåga och samarbetet med våra allierade inom den västliga försvarsalliansen Nato.
Men det betyder inte att Sverige behöver överge sitt gamla engagemang för klimatpolitik, jämställdhet och mänskliga rättigheter i världen.
Det blir dessutom inte mindre viktigt när Sverige blir fullvärdig medlem i Nato. Det är ytterst dessa värderingar och principer – vår demokratiska livsstil – som vi vill försvara.
Till exempel finns inget som hindrar Sverige från att bedriva en feministisk utrikespolitik som Nato-medlem.
Nato-länder som Tyskland, Frankrike, Kanada, Spanien och Nederländerna har en uttalat feministisk utrikespolitik.
Därför behöver diskussionen nu fokusera på vad Sverige ska stå för som Nato-medlem.
"Nu är Sverige snart inne. Och debatten kan börja handla om hur landet ska agera som medlem i försvarsalliansen, och hur Sveriges röst ska höras internationellt i den kontexten", skriver helt riktigt kloke Jesper Bengtsson på ledarsidan i Dagens Arena.
Det är givet att det förändrade omvärldsläget och Nato-medlemskapet betyder att försvarsanslagen måste öka. Nato kräver att försvarsutgifterna hos medlemsländerna ska uppgå till minst 2 procent av BNP (bruttonationalprodukten).
Initialt kommer Sverige bland annat att bidra med ett markstridsförband i Lettland – en trupp på cirka 600 personer.
Men parallellt med alla dessa – och helt nödvändiga – militära åtaganden behövs annat i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik.
Det skadar inte att Sverige är en röst på den internationella arenan som förknippas med engagemang mot världens orättvisor. Till exempel genom att vara en generös biståndsgivare som Nato-medlemmen Danmark eller agera som medlare i internationella konflikter som Nato-landet Norge.
Eller genom att återupprätta den feministiska utrikespolitiken som den nuvarande svenska regeringen tyvärr valt att skrota.