Recension: "Hurula får bära hela helgens identitet på sina axlar"

Putte i Parken 2024. Hurula

Foto: Pär Bäckström / Frilans

Likt kvällen innan, ser förutsättningarna för näst sista akten för årets Putte i parken mycket goda ut. Förutom att solen lyser starkt är det såklart faktumet att Luleås egna rockson är den som intar scenen.

Efter Medinas vibrerande barnkalas som fyllde hela Trekanten och publikfiaskot på Myra Granberg, är det äntligen dags för helgens minst anonyma bokning. Eller mest anonyma, beroende på om man tänker på artistintegritet eller inte. Jag tänker ur den aspekten att det är den första och enda akten den här helgen som, förutom platsen, vittnar om att det är en Luleåfestival.

Putte i Parken 2024. Hurula

Foto: Pär Bäckström / Frilans

Låtar som "Otrygg provanställning" och "Järnvägsbron" visar på hans okonstlade skicklighet att skildra liv och samhällen utan röst. Hans lyrik vittnar om hans poetiska ådra med en äkta råhet.

"Ont som jag" är bland det ösigare på låtlistan och vågen av dans från publikhavet närmast scen når ända in till öltälten.

Putte i Parken 2024. Hurula

Foto: Pär Bäckström / Frilans

För första gången på länge är han egentligen inte aktuell med något. Setlisten innehåller inget nytt. Även om han i en intervju nämner att han har färdigskrivet, men ännu inte inspelat, material, räcker inte det vanligtvis för att vara en headline. Men Hurula bär hela helgens identitet och genuinitet för årets upplaga av Luleåfestivalen. Det är tillräckligt för att han ska vara värd en headline.

Hurula skapar en unison av stolthet över att vara Luleåbo som exploderar när allas favorit "22" avslutar spelningen. Under det mäktiga och långdragna outrot tillsammans med den sedvanliga bengalen i publikhavet och det pliktskyldiga kramandet av publiken längst fram, får publiken en känsla av hur en ideal festival i Luleå hade kunnat se ut.