Annika Norlin och Jonas Teglund på Kulturens hus i Luleå.
Utanför Kulturens hus står solen högt över Luleå och får det att kännas hoppfullt med en ton av framåtrörelse som bara en vårkväll i maj kan uppbåda. Det är en perfekt kuliss för Annika Norlin och Luleåsonen Jonas Teglund att presentera sin nya skiva som de själva beskriver som ”trösterik” och ”varm”.
”En samling sånger om en rövig tid". Säger Annika Norlin och öppnar med "Full på dagen". Det är inte för intet som det blev en av albumets singlar och dens näst mest spelade låt. Det är välskrivet, unikt och Norlin och Teglund får spelningen att ömsom kännas som en vardagsrumspelning bland vänner.
Annika sjunger med nerv och sitt tydliga id i rösten, men den förväntade känslostormen uteblir. Kanske är det för att bandet bitvis inte låter helt samspelta, kanske är det en helt subjektiv upplevelse eller kanske är det att albumet inte går att mäta sig med deras tidigare verk.
Det saknas fler instrument och mer bakgrundskör. Vissa inspelade moment tar udden av djupet och gör att låtarna, som i studioversionerna når ända in, bara skrapar på ytan.
Och under den poetiska högläsningen som duon smyger in emellan åt går min sönderskrollade hjärna in på diverse nyhetssajter för att ta del av snabba nyheter från den samtidigt pågående, och omstridda, Eurovisionfinalen. Men bland rubrikerna kring diskade deltagare och favorittippningar kommer fokuset snabbt tillbaka till scenen framför mig. För när de spelar Annika Norlins och Mattias Alkbergs låt, "Den sista", som en av de avslutande låtarna så blir budskapet tydligt.
Oavsett i vilket syfte man konsumerar kultur och nöje – som andningshål från verkligheten eller som röst och plattform för viktiga samhällsfrågor. Om Eurovision song contest känns skakig, storartad och dramatiskt, blir Annika Norlin och Jonas Teglunds konsertkväll en småskalig, trygg och varm famn att vila i en stund.
