Mia Rogersdotter var på plats i Konsthallen under lördagen. Hon bor i Umeå men är hemma hos föräldrarna i Gammelstad på sportlov. "Jag ska försöka hinna till Havremagasinet med och se biennalens verk där".
På en bänk mellan ett par träpålar sitter Mia Rogersdotter. Hon inleder sportlovet med ett besök på Luleåbiennalen.
– Det känns som om Konstfrämjandet verkligen lyckats berätta att det här händer. Det är mycket folk vilket är kul att se, säger hon som under lovet även satsar på att hinna se biennalens verk i Boden, på Havremagasinet.
En som prickade in alla tre vernissagedagarna i Kiruna, Luleå och Boden den helg som var är konstnären och arkitekten Jenny Nordmark.
– Jag fick frågan för ungefär ett år sedan om jag ville vara med, och det blev två nya verk; ett i Kiruna och ett i Boden.
Nordmark berättar hur hon fann inspiration i temat för året, Tröskel 1:1.
– I Kiruna har jag vid gamla stadshusets klockstapel ställt en fyrkant av dörrar från just gamla stadshuset. Jag sparade dem när jag gjorde en konstnärlig dokumentation 2018, och nu kom de till användning igen. De kan ses som en tröskel mellan inne och ute, mellan då och nu.
Jenny Nordmark själv samt hennes verk i Kiruna, de utställda dörrarna.
Hennes konstverk i Boden blev det blev lite brådis med på slutet.
– Jag ville använda mig av pellets från LKAB. Men det är svårt få tag i. Så, jag anmälde mig till en guidad visning i gruvan för ett par veckor sedan där man fick ta sig med pellets hem som souvenir.
Pellets blev till konst i Jenny Nordmarks händer.
Nu finns kulorna på Havremagasinet, totalt 1000 stycken, på en stor kvadratisk plattform med tre magneter som cirkulerar under.
– Jag ser det som en slags världskarta, där pelletsen ser ut som små individer. Var och en unik i sitt utseende. De åker omkring mellan länderna, något som ju sker i verkligheten.
Nordmark har handstämplat 1000 påsar som var och en ska få en pelletsbit i sig och delas ut till besökare vid den så kallade finissagen, när Luleåbiennalen avslutas i maj.
– På så vis fortsätter materialrörelsen.
Jonas Eltes och Cornelia Kalle är två av de arkitektstudenter som deltar i årets Luleåbiennal; detta med ett verk som dels syns i form av film från när de uppförde en byggnad i Saltoluokta under förra sommaren, dels med att uppföra den bygganden igen – denna gång på Storgatan i Luleå i början av april.
Från Jenny Nordmarks bildspråk till ett gäng arkitektstudenter från Umeå. De står vid en videoinstallation där deras sommarprojekt i Saltoluokta visas.
– Vi reste, inspirerade av nomaders liv, ett verk vid fjällstationen. Det filmades, sedan plockades det ned. Men nu ska vi resa det igen, här på Storgatan i april som en del av biennalen, berättar Jonas Eltes.
Mads Christoffersen, Clara Diab och Jonas Eltes hoppade på bussen som deras arkitektutbildning abbonerade och åkte upp till Luleåbiennalen över dagen. "Jag har aldrig varit högre upp", sa en fascinerad Mads Christoffersen.
Han står intill Mads Christoffersen, student i Umeå även han, som hakade på bussturen som skolan anordnade vernissagedagen till ära.
– Jag har aldrig varit högre upp, säger den nöjde dansken som förutom vernissage planerat in ispromenad.