Jessica Segerberg i utställningen i Kiruna konsthall.
Vi har tidigare skrivit om Jessica Segerberg som cyklade 195 mil i jakten på sitt tornedalska ursprung, som en hyllning till sin gammelfarmor.
Nu visas hennes utställning i Kiruna konsthall.
– Jag ville förstå varifrån min släkt kommer, för att jag har upplevt en så stor rotlöshet, säger hon.
Inför resan intervjuade hon sin morfar, som visade sig känna likadant.
– Det var så spännande att vi kunde sitta vid samma köksbord, han 77 år och jag 34, det är en generation mellan oss två och min mamma, men vi hade samma känslor. När var vi rotade senast? När flyttade vi inte hela tiden?
Jessica Segerberg har flyttat 30 gånger i sitt liv, och hennes morfar en gång per år under hela sin uppväxt. I Tärendö hittade hon platsen där rötterna fått växa, stugan som de trodde var riven, men som stod kvar.
Det visade sig att grannarna, som var barn när hennes morfar växte upp, hade köpt stugan några år tidigare. Den hade stått öde i 30 år och skulle rivas, men det blev inte så. Systrarna Thora och Göta hade lekt med morfar som barn, och kunde berätta om sina minnen. Jessica Segerberg fick flytta in i stugan under två veckor.
– Sedan dess har jag återvänt norrut fyra gånger.
Jessica Söderberg vill med sin utställning gestalta rotslöshet som ärvs genom generationer.
Jessica Segerberg är fotograf och arbetar med ett konstprojekt där cykelresan är den första delen. Utställningen i Kiruna konsthall består bland annat av kollage med bilder på hennes släktingar från Tornedalen under 1940-talet, vid stugan i Tärendö, blandat med bilder på hennes uppväxt i Sörmland på 1990-talet. Bilderna är lagda i varandra och genomskinliga mot varandra.
– Det känns inte som att det finns en tidslinje där vi hamnar längre från varandra. Min känsla är att vi är i lager ovanpå varandra, historiskt sett. När jag satt på kökssoffan i stugan i Tärendö kändes det mer som att jag bara är en i ledet av alla i min släkt, och att jag nu försöker återknyta till något som brustit tidigare.
Jessica Segerberg ägnade två månader åt att cykla till Tärendö. Men för henne har tiden efteråt varit viktigast:
– Det känns som att jag har skapat någon form av koppling tillbaka igen.
TIll vänster en brusten gren och flätad cykelslang som en skulptur. I mitten ett verk med texten "Det kom andra barn efter det. Det kommer alltid andra barn men hon kom inte tillbaka". Till höger ett kollage på en glasskiva som föreställer gammelfarmor Elin Lautakoski på bågbron i Tärendö.
Utställningen bygger på en text som är ett meddelande till hennes gammelfarmor. Den inleds med orden: ”Jag kunde inte peka på en karta och säga var du fötts.”
– Jag visste inte var Tärendö låg, eller vart området Tornedalen sträcker sig. Hon har aldrig berättat. Morfar och hans syskon vet ju mycket mer, men någonstans i generationen däremellan slutar informationen förflytta sig. Min morfar har knappt ställt några frågor till sin mamma, och om han inte ställt frågor har hon aldrig berättat. Och så kommer jag och ställer frågor till morfar om hans mamma. Han vet mer än jag, men inte så mycket.
Jessica Segerberg hann aldrig prata med sin gammelfarmor. Hon dog 2017 och var dement de sista tio åren.
– Det var 15 år sedan hon börjat tappa minnet, då jag var i början av 20-årsåldern. Ibland tar det lite tid innan man vet vad man ska fråga.
Gammelfarmor hette Elin Lautakoski, senare Enbom, och hade sin släkt i Tärendö. Hon växte upp i den stuga som hennes pappa hade timrat, hans namn står på en planka i ladugården. Han kom från byn Lautakoski, någon mil söder om Tärendö. Det är därifrån hennes namn kommer.
Utställningen blandar gamla familjebilder från 1940-talet tagna i Tärendö och 1990-talet tagna i Nyköping.
Jessica Segerberg fick höra talas om byn av en slump. När hon frågade sin morfar visste han inte ens om att den existerade.
– Jag tänkte att, vänta nu, det finns en geografisk plats som heter likadant som hon. Det går att ta sig till en plats som är kopplad till henne, trots att hon är borta. Det var spännande.
När Elin träffat sin man, pappan till Jessicas morfar, bodde de i Luleå, Gällivare och Tärendö.
– Min morfar var 17 år när han kom till Nyköping. Innan dess bodde de på en ny plats varje år. De flyttade genom hela Sverige, på väg neråt landet.
Resan och vistelsen i Tornedalen har gett henne nya insikter.
– Dels känslan av att det inte är en tidslinje, mer som att vi staplas på varandra. VI kanske är närmare än vi tror, trots att vi vuxit upp på olika ställen. Men också insikten att om man inte frågar får man inget veta. Och tar man sig inte till en plats rent fysiskt så är det inte samma sak som att ringa ett telefonsamtal eller kolla en Facebook-grupp. Ibland måste man göra saker på riktigt för att det verkligen ska fästa sig i kroppen. Det hade inte blivit samma koppling som jag upplever nu om jag hade tagit flyget till Luleå och bussen till Tärendö. Cykelturen gjorde att det blev något annat, att se förändringar, cykla i alla uppförsbackar, få punktering i Örnsköldsvik.
Jessica Segerberg cyklade från ett barndomshem i Nyköping till släktens stuga i Tärendö. De två sammanflätade bilderna föreställer båda platserna.
I utställningen i Kiruna finns även skulpturala inslag – av 150 flätade cykelslangar.
– Det var en stor process. För mig symboliserar de rötter som brustit. De är svarta och ser nästan ut som läder, men är gjorda av gummi och restmaterial. För mig handlar utställningen om tappade kopplingar, bearbetning, och återknytning av rötter. En form av sorgearbete.
Jessica Segerberg frågade sin morfar varför familjen flyttade från Norrbotten, föräldrarna och alla syskon.
– De bodde i Gällivare när morfar var några år gammal. Hans storasyster, deras förstfödda dotter, dog när gammelfarmor inte var hemma. Hon var hundra mil därifrån och fick ett telefonsamtal att nu har Marita dött i hjärnhinneinflammation.
En bild av Marita finns med i utställningen.
– Det var en blond liten söt tjej. Fotot har suttit hemma hos min morfar under hela min uppväxt, under hela hans liv har han och hans syskon haft med sig den bilden av en flicka som dog 1949. Och jag har alltid hört om den här lilla tjejen och att det var så tragiskt att hon dog, och att det satte sig hos min gammelfarmor. Det är något oläkt och oförlöst där som hon alltid återvänt till. Och innan hon dog återvände hon i minnet hela tiden till Marita, den här lilla flickan, berättar Jessica Segerberg.
När hon och hennes morfar tittade genom fotoalbumen inför utställningen hittade de den lilla flickans dödsannons.
– Det visade sig att hon dog 4 september 1949. Och jag föddes 4 september 1989. Ett konstigt sammanträffande. Men även det gör att jag känner en koppling till detta. De var sju syskon, men hon var äldst. Alla var inte födda när hon dog, hon var ju bara fyra år.
Utställningen i Kiruna konsthall pågår till den 25 november. Då återvänder Jessica Segerberg till Kultura Kiruna, där hon berättar om sin resa.