Jessica och den gamla släktgården i Tärendö.
När vi träffar Jessica Segerberg har hon en bild med sig, på en gammal släktgård. Hon har då cyklat drygt 180 mil i jakt på sitt ursprung, där gården i byn är målet. Och hon uppskattar att hon kommer behöva cykla drygt 15 mil till för att komma fram.
– Jag vet inte ens om den står kvar. Min morfar säger att han tror den revs för att bli en hästhage, säger 33-åriga Jessica och fortsätter:
– Planen är att jag ska ringa honom när jag kommer in till Tärendö och sen ska han guida mig dit. Sist han var där var dock på 70-talet och mycket har kanske ändrats sen dess. Men jag hoppas på att kunna hitta platsen där huset stått iallafall.
Det var i Nyköping, där Jessica växte upp, som hon klev på cykeln. Men den långa resan handlar om att hedra sin gammelmormor och till sist landa på samma ställe där hon växte upp.
– Hon dog för fem år sedan och ville inte ha någon begravning. Därför känns det väldigt fint att få göra det här. Att hedra henne genom att cykla från var hon dog till vart hon föddes. Det känns som att jag knyter ihop säcken. Speciellt att göra cykelturen i år då hon skulle ha fyllt 100 år.
Det var för drygt två månader sen som Jessica började trampa norrut. Hon beskriver att det känns som om ett helt liv hunnit passera på den tiden.
– Har fått möta otroligt många fina människor efter vägen. Och har varit väldigt fint att få tillbringa tid med människor som lever helt andra liv jämfört med mig.
Det är en ganska lång sträcka att cykla. Har du någon gång funderat på att ge upp?
– Nej, jag har flera gånger tänkt att vad pissigt det här är, vad jobbigt det är. Vad tråkigt det är. Men jag vet att det går över och det är också det som gör att det känns bra. Jag vill ha topparna och dalarna.
Vad har varit det bästa med din långa resa?
– En av de bästa sakerna var när jag kastade upp cykeln på en timmerbil och fick åka i hytten med Lotta. Det var åt fel håll visserligen vilket gjorde att jag fick cykla tillbaka sen. Men det blev ett fint samtal. Och att få bo en vecka med familjen Åströms som är mjölkbönder. Där jag fick köra traktor, klappa kattungar och dricka deras mjölk. Det var helt otroligt.
Vad har varit det tuffaste?
– Jag var jättetrött precis innan Jokkmokk och hade ingen kraft kvar alls i kroppen. All mat var slut och jag hade siktet på ett kafé vid Polcirkeln. Men när jag kom fram var det stängt. Då skrek jag rakt ut och la mig på gräset utanför med armarna i kors. Men den dagen fick jag också fick två punkteringar under en timme. Då var jag ganska less.
När Jessica lämnar Gällivare hoppas hon några dagar senare kunna komma fram till Tärendö men har inte några större förhoppningar att släktgården ska stå kvar. När vi ringer upp henne för att höra hur det har gått svarar en mycket glad Jessica.
– Släktgården står kvar. Det är helt otroligt. Men den är här.
Hur känns det att äntligen ha kommit fram?
– Det känns jättebra men det känns inte som om jag är klar. Den här resan har bara börjat. Cykelturen är klar men resan kring min släkt, rötter och min härkomst har bara börjat, säger Jessica och fortsätter:
– Jag har fått äran att få bo i släktgården några veckor innan jag far hemåt. Det visade sig att systrarna som äger den kände min morfar som barn.