Det är när hon hasar ner munskyddet som jag tappar det. Vi sitter på tåget till jobbet – eller, jag vet inte var hon är på väg, men jag ska till jobbet, och den unga främlingen mittemot mig har ett diskret svart tygmunskydd som nästan känns moderiktigt. Det har ju gått någon månad sedan munskyddsrekommendationen plockades bort, men jag som måste resa just när det är som allra trängst kan uppskatta gesten.
Tills hon hasar ner skyddet under hakan för att snyta sig. Pappersnäsduken är vikt så många gånger att den knappt täcker händerna, så hon pressar mer eller mindre fingrarna rätt upp i snornäsborrarna och gör sin grej. Slänger näsduken, flyttar upp munskyddet igen, återgår till mobilen. Ingen handsprit så långt ögat kan nå. Resten av resan spänner jag ögonen i henne, fylld av rättmätig vrede.
I pandemins början skapade jag och några kompisar ett fyrfältsdiagram för att räkna ut varandras naturliga benägenhet att sprida viruset vidare. På x-axeln bedömdes personens naturliga renlighet från “ren” till “smutsig”, och på y-axeln graden av utåtriktning, från “ensam” i ena änden till “social” i andra. Den som hamnade i kvadranten “smutsig och social” löpte risk att bli superspridare, medan de rena och ensamma bara tvingades göra mindre justeringar i sina vanor för att lyda Folkhälsomyndigheten.
Själv placerade jag mig utan vidare betänketid i kategorin “smutsig och ensam”. Smutsigheten är inget jag hymlar med; jag biter på naglarna, duschar absolut inte varje dag. Jag byter lakan alldeles för sällan och tvättar ansiktet någon gång i halvåret när jag tillfälligt köper budskapen om att huden kommer att ruttna och trilla av före 30-årsdagen om jag inte genast börjar gnugga och rena och återfukta.
Delar av smutsigheten har jag haft vett att skämmas för – jag har skrivit om just det förut – men jag har också haft en övertygelse om att de extrema renlighetsvurmarna går miste om något. Tvätta händerna efter toalettbesök går väl an, men att begå ytterligare handtvätt inför exempelvis måltider? Gud, skaffa dig en hobby. Lägga dyrbar tid på att stapla toapapper på sittringen till offentliga toaletter för att slippa nudda någon annans baciller med låren? LEV LITE. Jag har tänkt att vi som utan vidare dricker ur varandras glas, övernattar på suspekta soffor eller golv och struntar i baciller helt enkelt har en härligare tillvaro.
Och nu: jag och en kollega rasar över att folk börjat skaka hand igen. Vi är på väg från en intervju där en företagschef gjorde just det, och ingen av oss hade sinnesnärvaro att tacka nej. Vi spritar oss med irritationen bubblande. Jag som fortfarande hälsar på mina närmsta vänner med armbågen – inte vill jag slösa dyrbara hand-mot-hand-kontakter på en näringslivsboss jag aldrig ska träffa igen, även om bossen i fråga är trevlig.
I ett år har min mamma dragit samma två anekdoter om killen som stod för nära i kassakön och kvinnorna som satt för många vid ett bord på en av Storgatans uteserveringar. Och jag gör detsamma med kvinnan som trängde sig i Systemetkön och mannen som på en varuhusparkering vrålade, från sin coronaoros allra djupaste avgrund: ”Håll avstånd, din pellejöns! PELLEJÖNS!”. Uppenbarligen har snorfian på tåget redan hamnat i mitt artilleri av anekdoter. Det är inte värdigt.
Pandemin har förstås gett de renliga rätt – hade jag levt på 1800-talet hade smittämnena haft huggsexa om att få ta död på mig – men SOM jag drömmer om de smutsigas revansch. Aldrig mer vill jag lägga så mycket tankekraft på andra människors snor.