Jag har inga dömande föräldraögon över mig längre, men stöket består; jag är en hopplös slarvmaja. Vart jag än rör mig är det som att det trillar skräp och allehanda stök ur mina tröjärmar. Kläder lämnas exakt där jag slitit av mig dem, post blir liggande på stolar och bord och golv, och vilka skor jag tar på mig för dagen styrs inte sällan av vilka jag råkar hitta först. I mitt hem har ett skrivbord aldrig varit en användbar möbel, bara en avlastningsyta. Efter en tid, när till och med min egen högt ställda stökgräns passerats, storstädar jag ursinnigt och återgår sedan till att stöka.
Det finns få karaktärsdrag jag skäms över så mycket som det här. Att vara en slarvmaja är pinsammare än att äta kött, flyga kors och tvärs över jordklotet eller inte kunna multiplikationstabellen. Stök är ett otvetydigt tecken på ett odisciplinerat och lättjefullt sinne.
Städiga personer, däremot! Städisar är morgonmänniskor, biter inte på naglarna och när sötsuget slår till nöjer de sig med en blygsam ruta mörk choklad. Städisar har aldrig ätit 200 gram Marabou i en sittning eller bränt en deadline. Städisar tittar bara på berikande dokumentärer och bokar duktigt klipptid var sjätte vecka.
Det är inte som att jag inte försökt ändra mig. Jag spänner ögonen i mig själv framför spegeln, svär och hotar med sopsäcken. Nu du Hörnell, nu slår du om. Plockar undan en liten stund varje eftermiddag, byter lakan varannan vecka, plockar håret ur golvbrunnen vid varje dusch. Sedan byter jag om och släpper de gamla kläderna rätt ner.
Vintern som gick var outhärdlig för oss slarvmajor. Hela världen slukade Netflixserien om organiseringsgurun Marie Kondo och städvurmen gick in i en ny – och snudd på fascistisk – fas. Allt ska vikas, ordnas, bantas och kanske allra helst slängas. Äger du en endaste liten pinal som inte skänker glädje är du en sorglig ursäkt till människa. Det enda rätta är att hela tiden begränsa, beskära och klippa bort det som inte hör hemma.
Alltså. Jag förstår grundtanken – att i ett samhälle som är på väg ut över klimatstupet inte samla på sig mer grejer än vad som faktiskt behövs – men det finns något smått illavarslande i det underliggande budskapet. Upptagenheten med renhet – själslig, kroppslig, hemslig – liknar samma typ av besatthet som får människor att fastna i jojobantning och kroppskomplex.
Det är möjligt att det resonemanget bara är den här slarvmajans envisa försök att rättfärdiga sitt sämsta karaktärsdrag. För någon månad sedan hittade jag ett förtorkat fruktskal i jackfickan – ett minne av en särskilt perfekt clementin som jag tänkte att jag “kanske skulle titta på sen” och sedan glömde bort. Jag behöver inte Marie Kondo eller någon annan städguru för att förstå att det knappast är ett uttryck för fascism att vilja slippa den sortens upptäckter.
Jag antar att jag aldrig blir en städis, precis som jag aldrig slutar bita på naglarna eller börjar föredra mörk choklad. Men ändå, en blygsam dröm för framtiden: Ett skrivbord som faktiskt går att skriva vid, färre hot om sopsäckar och ett liv fritt från fruktlik i fickorna. Och när jag misslyckas påminner jag mig själv om ett citat som ofta felaktigt tillskrivs Albert Einstein: Om ett rörigt skrivbord tyder på ett rörigt sinne, vad tyder då ett tomt skrivbord på?