Nordkalk, Likskär, LKAB och SSAB...
De senaste åren har Norrbotten drabbats av mycket svåra arbetsplatsolyckor – flera med dödlig utgång.
Men trots allvaret vore det en överdrift att påstå att det här är högprioriterade fall för polis och åklagare.
Flera utredningar går så långsamt att de riskerar att tvingas läggas ned.
Det är faktiskt både ett hån och en skandal.
För över tre år sedan kom en kvinna upp på NSD. Hon bar på tjocka pärmar under armen och det föll på min lott att lyssna på hennes historia.
Hennes son och före detta man hade dött i en olycka i gruvan i Malmberget. En vajer hade släppt och de hade rasat över hundra meter ner mot en säker död.
Ylva Reinesund, som kvinnan heter, brann då för att slåss: för vetskap om vad som gick fel, för att ansvariga skulle ställas till svars och för att liknande olyckor inte skulle kunna hända igen.
– Jag tycker det är viktigt att någon ställs till svars. Det får inte bli så att LKAB blir en gud. Ibland får jag känslan av att det är så, sa hon.
I veckan skrev jag om hennes fall igen. Över 1 000 dagar hade gått sedan sist. Men några svar har hon ännu inte fått. Utredningen pågår fortfarande och det börjar brådska. Om ett drygt år är fallet nämligen preskriberat.
Ylva har nu JO-anmält utredningen. Hon befarar nämligen att ingenting kommer att hända innan preskriptionstiden hinner gå ut, vilket sker om ett drygt år. JO har dessutom beslutat sig för att granska fallet.
Det vore en sak om detta tragiska fall hade varit unikt. Men så är det inte. Snarare tvärtom.
Varje vecka dör någon på sin arbetsplats i Sverige. Arbetsmiljöbrott utreds av miljöåklagare. Dessa finns på särskilda enheter vilket innebär att de fall som sker i Norrbotten utreds från Östersund. Vem som helst förstår att det knappast är optimalt ur någon synvinkel
Den åklagare som är ansvarig för just denna utredning och som har JO-anmälts av Reinesund heter Stig Andersson. Stig Andersson ansvarar även för en annan viktig utredning med anknytning till Norrbotten: den katastrofala Nordkalkolyckan då Gustaf Seppelin Solli brännskadades svårt och hans arbetskamrat Johan Löfroth avled.
Den olyckan skedde i november 2011. Men även den utredningen pågår fortfarande och även där är det högst osäkert om det över huvud taget blir något åtal.
Andersson själv tror att det blir åtal i båda fallen detta år. Vi får avvakta och se.
Och hur länge det tar att utreda den hemska olyckan då Tord Öberg och Torgny Bergdahl dränktes i tjära på SSAB i oktober i fjol kan vi bara spekulera i.
Den dödsolycka på arbetsplats som jag på rak arm kommer ihåg som faktiskt ledde till både åtal och fällande dom var den då Patrik Lundmark dog på Likskär av en högspänningsledning.
Efter tre år och två månader slog domstolen fast att Vattenfall bar ansvaret.
Jag tror de flesta kan enas om att dessa utredningar tar alldeles för lång tid och att det innebär ett onödigt lidande, inte minst för anhöriga.
Frågan är varför och svaret varierar beroende på vem man frågar.
Den JO-anmälde åklagaren hävdar att antalet åklagare är för få. Han säger att utredningarna blir omfattande då det ofta handlar om många inblandade personer och flera inblandade företag i flera led.
Men Ylva Reinesunds advokat Bengt Gustavsson är oerhört kritisk till hur dessa utredningar sköts och hävdar att rättsväsendet behandlar storföretagen med silkesvantar.
– Hade man behandlat alla misstänkta för brott med dödlig utgång på samma sätt hade man inte fått tag på några brottslingar.
Kanske har båda rätt. Och som jag ser det finns det bara två lösningar på problemet: ökade resurser till utredningarna eller förlängd preskriptionstid.
Att eventuella brott med dödlig utgång inte hinner utredas i Sverige är ohållbart.