#metoo rullar på som bäst och hoppet tänds om förändring – på riktigt – på djupet. Massor av kvinnor vittnar om sexuella övergrepp och kränkningar. Vi pratar om det och för oss som gick i skolan när killarnas våld bemöttes med ”kärlek börjar alltid med bråk” är det kanske första gången. En efter en berättas det om blottare, tafsande män som förföljer på gator och kladdande i allmänhet. Minnen kommer tillbaka från en tid när det här var så normaliserat att det inte ens var något vi pratade med någon om - än mindre anmälde.
Men berättelserna handlar lika mycket om män. Männen som tagit sig friheter på kvinnors bekostnad, män som inskränkt vår frihet och gjort oss rädda. Män som är brottslingar och män som har taskig kvinnosyn. Det är inte något försvar att det kan vara män som vuxit upp med kravet att vara tuff, utan att ha sett en vuxen man gråta, som haft idrottsledare som kallat dem kärringar när de inte spelat bra eller som beskrivit en dålig match som våldtäkt. Med "jag är inte bög" dunket i ryggen när två män kramas. Även om mycket har ändrats så är fortfarande så att det inte går för sig att småpojkar kan ha något rosa på sig utan att retas.
Men det är ingen gen som styr, att bete sig så här handlar inte om något förutbestämt, det går ju att förändra - det handlar om mansrollen.
Tv-programmet ”Bästa mannen” som sänds just nu har ambition att just att reflektera över mansrollen och bättre timing får man leta efter. Jag ser avsnittet där man frågar sig varför män verkar ha så svårt för att visa känslor. Programledaren Fredrik Önnevall träffar poeten och författaren, Bob Hansson, en man känd för sin ovilja att anamma den rådande mansrollen. I idrotten kramar män varandra, inför publik dessutom, så där är det ju vara accepterat i alla fall. Men manlig fysisk närhet utanför idrottsvärlden verkar det vara annorlunda. I programmet introducerade Hansson en övning: Han låg mage mot mage med sin kompis och föreslog att Önnevall skulle göra det samma med en vän. Det här var tydligen mycket jobbigt, men programledaren och hans kamrat gjorde det efter många om och men - låt vara utan hudkontakt. Önnevall reflekterar själv över att han i ett annat av programmen frivilligt hade ställt sig i en boxningsring, fått motta slag och utan att blinka själv gav smällar - samtidigt hade han stora problem att fixa kramövningen.
För mig hade valet varit lätt även om det kanske skulle kännas konstigt - hellre ligga mage mot mage med min kompis än att slå någon. Vad skulle du välja?
Jag har ingen aning om det hjälper den goda saken att män magkramas med andra män. Det jag vet är att män behöver reflektera över den mansroll som ofta inte är nyttig, varken för kvinnor, barn eller för dem själva. Mäns sätt att vara, eller som de tror att de måste vara, är ju ett stort problem för just män. Det är män som drunknar, unga män är överrepresenterade i bilolyckor, män och pojkar tar livet av sig i högre utsträckning och det är män som befolkar våra fängelser.
Men nu hoppas jag på männen. På papporna, mor- och farfäderna, i idrotten, bland chefer och arbetskamrater. Hoppet att kvinnors berättelser ska tas på allvar, att skyldiga döms. Hopp om att män med taskig kvinnosyn får mothugg - av andra män.
FLER KRÖNIKOR:
"Det är pappas jävla ansvarsområde"
Förr kunde man känna igen en Piteåbo i Luleåtrafiken
”Nu håller jag min sons hand. Snart får jag inte det längre.”