Jag svÀnger hÀftigt in pÄ en p-ficka vid vÀgen. HjÀrtat bultar sÄ att det hörs i öronen. Jag har just dammat över E4 utan att stanna. Utan att se mig om och utan att blinka. I 70 knyck. Mina tankar var pÄ annat hÄll - hjÀrnslÀpp helt enkelt. Det var först pÄ andra sidan europavÀgen jag fattar vad jag gjort. Det tar ett tag innan jag kör vidare.
Det Àr nog sÄ nÀra min egen död jag har kommit, i alla fall vad jag vet. Det Àr nog möjligt att det pÄverkade min bilkörning, men döden gjordes inte mer begriplig.
Jag vet inte hur ni gör, men jag lÀser dödsannonserna i tidningen. Det har jag gjort sÄ lÀnge jag kan minnas. Jag börjar med att göra ett svep över Ärtalen för att se om det Àr nÄn i min Älder som dött. SÄ om det Àr nÄgot namn jag kÀnner igen. Jag förfasas nÀr jag ser att det Àr nÄgon ung mÀnniska.
Döden Àr en del av livet. Man vet att den kommer men den gÄr liksom inte att tÀnka sig. Jag kan dÄ inte förestÀlla mig om att jag bara kommer att vara en del i ett familjetrÀd en gÄng. Att det under mig kommer att finnas linjer till mina barn och att de ocksÄ en gÄng bara kommer att vara en rad i trÀdet.
Vi Àr kanske programmerade till att inte fatta döden, men verklig medvetenhet om att allt inte Àr för evigt skulle nog göra stor skillnad för oss. Vi kanske skulle sluta att reta upp oss för smÄsaker. VÀrna om vÄra vÀnner och avstÄ frÄn andra. MÄnga skulle helt enkelt skita i att gÄ till jobbet och en del börja odla morötter för att sÀlja till förbipasserande.
Grip livet. Ta hand om det, för det varar inte för evig. NÄ, inte Àr det sÄ lÀtt Àven om man försöker leva för dagen.
Jag kommer ihĂ„g en gĂ„ng nĂ€r barnen var smĂ„, vi var pĂ„ stan och det var allmĂ€nt tjorvigt. En Ă€ldre kvinna kom fram till mig och sade: âTa vara pĂ„ den hĂ€r tiden, snart Ă€r de storaâ Jojo, men det var inget jag kunde ta till mig dĂ„, jag skakade jag pĂ„ huvudet och suckade. Livet var fullt av barn, snor, overaller och torkat ris under strumporna.
Men nÄgot tog rot. Barnen vÀxte och damens pÄpekande blev allt mer verkligt. Det hÀr med barn Àr inte för evigt, snart Àr det för barnsligt att hÄlla mammas hand och en efter en slÀppte de min hand och gick sina egna vÀgar.
Men jag försökte memorera deras smĂ„ hĂ€nder i min och med den yngste slog det mig att nĂ€r han slĂ€pper har jag ingen liten hand att hĂ„lla i lĂ€ngre. Varje gĂ„ng jag fick hĂ„lla i den tĂ€nkte jag: âNu hĂ„ller jag min sons hand. Snart fĂ„r jag inte det lĂ€ngre.â
Det var lÀnge sedan, men det Àr nog det nÀrmaste jag varit att fÄnga dagen.
Det sÀgs att en del döende mÀnniskor kommer till en insikt och accepterar att de ska dö. Och att det förÀndrar hela deras sÀtt att se pÄ livet, att livet blir mer levande efter det.
Det sĂ€gs ocksĂ„ att mĂ€n och kvinnor har olika sĂ€tt att se pĂ„ sin död. Att mĂ€n sĂ€ger âom jag dörâ och kvinnor ânĂ€r jag dörâ.
Det pĂ„mindes jag om nĂ€r jag sĂ„g en löpsedel dĂ€r det stod: âHans Rosling visste att han skulle döâ Professor Rosling var en klok man sĂ„ det var nog inte helt otippat att han visste om det. Mer otippat var det att det skulle gĂ„ att göra ett löp pĂ„ det.
Vad sÀger du, om eller nÀr?
Jag sĂ€ger det inte alls. Jag tĂ€nker inte pĂ„ att jag ska försvinna. Men jag har funderat lite pĂ„ det hĂ€r med de ikoner i dödsannonser. Det var enklare förr â dĂ„ var det ett kors, eller ett kors.
För jag har ingen hund och jagar inte. Motorcykeln Àr avstÀlld sedan flera Är och ros Àr nog lite för partipolitisk Àven om jag gillar blommor. Kanske Àr det en liten barnhand som jag ska ha, för nu Àr det en liten annan hand jag har nöjet att ha i min.
Han pÄ den nya raden i slÀkttrÀdet.
Elisabeth Hedmans tidigare krönikor:
"Helvete har banken kraschat?"
LÀs Anders Appelgrens könikor:
LuleÄ behöver ett barn av Leif-Ivan och Bert