Björn Lundquist framför i en debattartikel kritik som han tidigare även framfört till Miljödomstolen vid Umeå tingsrätt, under huvudförhandlingen. Kritik som alltså redan övervägts och sedan avfärdats av både domstolen och överdomstolen. Liksom då kan materialbolaget Talga nu bemöta denna kritik och därigenom bringa klarhet i frågan.
Lundquist genom Naturskyddsföreningen Norrbotten har återkommande framfört kritik om att Talga ej ansöker om miljötillstånd för ett bredare område som omfattar fler mineralfyndigheter, för att på detta sätt ”runda” tillståndsprocesserna. Vi vill därför rekommendera Lundquist att sätta sig in i hur tillståndsprocesserna fungerar. Inga gruvor kan undangå miljötillstånd, och bearbetningskoncessioner ger inte per automatik rätt att bryta malm. Däremot garanteras rättigheten gentemot andra sökande. Alla svenska gruvor måste prövas av alla tillbörliga tillståndsmyndigheter.
Miljödomstolen vid Umeå tingsrätt har alltså beviljat miljötillstånd för gruvverksamhet vid Nunasvaara södra. Det är i särklass den fyndighet och det projekt som har utretts längst och har högst mognadsgrad inom ett större område som av svenska staten klassats som riksintresse för utvinning av grafit – ett kritiskt material inom den gröna omställningen.
Talga har själva bekostat en detaljplansprocess hos kommunen för området, vilket kan anses lämpligt, givet att detta är del av ett större riksintresse för gruvbrytning – och som därför bör planeras i sin helhet. När kommunens tjänstemän sedermera färdigställt en sådan detaljplan har dock den politiska styrelsen därefter fördröjt ärendet, detta i strid med svensk lagstiftning. Därför har Talga gått till regeringen med en begäran om planföreläggande för att skydda riksintresset och inte riskera den gröna omställningen.
Lundqvist och Naturskyddsföreningen Norrbotten skriver för övrigt att riksintresset ”är inte heller på något sätt livsavgörande i den pågående omställningen för ett mindre fossilberoende samhälle”. Ett besynnerligt uttalande om en verksamhet som minskar utsläppen från produktion av batterianoder med över 90% och vars förhalning därför nu kostar klimatet i runda slängar 1200 ton koldioxid per dag, utsläpp som kan minskas men som förhalas av bl.a. Naturskyddsföreningen Norrbotten.