När jag skriver det här är det lördag och Förintelsens minnesdag. Efter stor tvekan vill jag nu besvara en insändare som varit i flera norrbottenstidningar, skriven av Sune Svaneblom. I den angrips jag för i princip två saker: att ha talat om (alltför) positiva effekter av försvenskningspolitiken och för att jag anser att sanningskommissionen var en effekt av STR-T:s agerande.
Det stämmer; det senare tar vi först, STR-T självt ger sig "credit" för att ha fått till den sanningskommission som skapades (där man också såg till att placera eget folk). Den andra: jag anser att försvenskningspolitiken var lyckad, men att den idag skulle ha sett annorlunda ut med facit i hand. Man får inte glömma att den tidigare enspråkiga befolkningen i området hade ett stort behov av goda svenskkunskaper.
Jag tycker naturligtvis synd om Svaneblom för att han piskades, och han borde givetvis få en personlig ursäkt, men det ska inte ske på det sätt att vi andra (mina anmödrar, min sons anmödrar och alla som såg detta som en nödvändighet och i grunden något positivt) ska vara med i någon sorts försoningsprocess. Det blir snarare en förolämpning. Att arbetsstugorna, märk väl också utanför Tornedalen och det "kvänsk/lantalaisiska" området, kunde uppvisa grova överträdelser mot barn är väl känt.
Svanebloms tal om varför taggtråd fanns runt arbetsstugan i Karungi är givetvis en gigantisk överdrift. Den hårresande parallellen till tyska koncentrationsläger skulle han gott kunna be om ursäkt för.
Försåtligt skriver han vidare att han blev internerad - men att bo på ett internat är inte riktigt samma sak som att vara internerad, eller hur? Svanebloms uppgift att det han 1950 var med om i Övertorneå varit en "rasbiologisk undersökning" verkar inte ens sanningskommissionens egen forskarrapport om rasbiologi sätta någon tilltro till.
Varför har Svaneblom inte bytt tillbaka till sitt gamla namn om han anser detta nyare vara en sorts förhatlig stämpel?
Det är några funderingar kring Svanebloms insändare som jag ifrågasätter, och det ska här inskärpas. Varför ska hans upplevelser i en arbetsstuga bli en sorts sanning för oss andra tusentals andra som inte var arbetsstugebarn och som kanske minns att livet inte bara var ett helvete, utan tvärtom lämnade många positiva barndomsminnen?
Eftersom jag enligt Svaneblom torgför mig med fina uppdrag, måste jag säga att jag inte vet när och hur jag gjort det. Däremot har jag kostat på mig en massa studier, de mesta i gedigna skolor och universitet. Jag fick en bra forskningsutbildning, och forskade om Tornedalen och vidare var jag lärare under 40 år.
Till slut: om alla Svanebloms uppgifter är helt sanna kan jag inte veta, men hans väg till arbetsstugan var inte 50 kilometer, endast hälften så lång.