Bengt Bucht och Karl Erik Nyström, ni har i olika sammanhang under de senaste åren berättat om försvenskningspolitikens positiva effekter för minoriteten tornedalingar, kväner och lantalaiset och framhävdat att behovet av en Sannings- och försoningskommission är ett påhitt av Svenska tornedalingars riksförbund.
Jag är född 1936, jämnårig med er och var internerad i Buchts hembys Arbetsstuga i Karunki under min skoltid, belägen 50 kilometer från min hemby Leipijärvi. Jag vill ge er några exempel på hur vardagen kunde te sig för ett barn som enligt era mediala utsagor har att Tacka
försvenskningspolitiken för allt gott det fört med sig också för min del.
Arbetsstugan var omgärdad av en inhägnad som överst hade ett treradigt taggtrådshinder mot den omgivande byn. När jag tänker tillbaks på detta så slås jag av destruktiva tankar som blev kända från fångläger i Tyskland efter krigsslutet. Vi skulle helt enkelt med alla medel avskärmas av kontakter med byn och andra barn.
Arbetsstugan hade balkonger åt alla väderstreck så att föreståndarinnan kunde höra om finska talades utomhus på rasterna, dessutom uppmanades några barn att agera “spioner” med rapportering till henne. Jag blev ertappad av att ha talat finska med “mattpiskabastu” som påföljd. Då jag blödde ner min säng som påföljd av detta fick jag ytterligare “mattpiskabastu” morgonen därpå.
I slutet av min Arbetsstugetid, våren 1950 fick jag och ett antal andra barn order om civila kläder och taxiresa till Sanatoriet i Övertorneå. Där företogs en rasbiologisk undersökning av oss där det förutom skallmätning innefattade undersökning av näsa, öron, hårfärg, mätning av mandom och testiklar och som avslutning undersöktes tungan genom att läkaren helt sonika drog ut den med sina fingrar.
Ni torgför era “fina uppdrag” i det svenska samhället som jag tolkar det är en frukt av god försvenskningspolitik som inte varit annars möjlig för eran del. Jag har också hankat mig fram i det svenska samhället, men här skiljer sig era och mina åsikter åt. Utbildad och verksam bilmekaniker, facklig förtroendeman, lärarutbildad för att nämna något av min bakgrund.
Vad min personliga utveckling och mitt själsliv varit utan förvenskningenspolitikens erfarenheter kan man bara sia om. Dock, är en sak säker, jag hade kunnat undvika all bortträngning av ovannämnda händelser, mardrömmar, bristande självtillit, byte av efternamn m.m. och varit stolt att vara svensk och tornedaling och inte efter snart 75 år sedan avslutad skolgång vara bitter och till stor del berövad min barndom.