Debatt: Föräldraförsäkringen är ojämlik och en klassfråga

Den 1 juli träder förändringar i föräldraförsäkringen i kraft, en förändring där föräldrar kan överlåta 45 föräldrapenningdagar till någon annan än föräldrarna. Detta är något Veronica Palm skrev om den 2 juli på NSD:s ledarsida och jag håller med Veronica om att detta är ett steg helt i fel riktning och en försämring då det varken gynnar föräldrarna, speciellt mammorna, eller barnen.

I debatten om en mer jämlik föräldraförsäkring saknar jag barnets perspektiv och behov. Under barnets första tre år genomgår den viktiga utvecklingsfaser, 80% av barnets hjärna utvecklas under denna tid och grunden för trygghet läggs. Detta gör att det är en känslig tid för barnet, den behöver all trygghet och stöttning den kan få. En mor- eller farförälder kan självklart vara en trygghet men det går inte att ersätta en förälder. Föräldradagar är heliga - för barnet.

Jag saknar även kvinnans biologiska aspekt i frågan, den som rent historiskt alltid har åsidosatts och det fortsätter tragiskt än idag. Som till exempel att en kvinna kan tvingas arbeta höggravid till den dagen hon föder, om hon inte vill slösa på värdefulla föräldradagar.
Alla som har fött barn vet dessutom hur stark en modersinstinkt kan vara och hur djupa band det bildas till ett barn. Ett kemiskt och själsligt band som varar livet ut. Forskare har kunnat hitta barnets celler och DNA i olika organ hos mamman årtionden efter födseln. Även i mammans hjärnan, vilket rent kemiskt kan bevisa modersinstinkten och gjort att vi har överlevt som art.

I debatten om föräldraförsäkringen åsidosätts både barnets behov av trygghet, att vara med sina föräldrar, samt mammans biologiska instinkter att vara med sitt barn. Även WHO’s rekommendation om amning i minst två år ignoreras. Istället lyfts pappans rättigheter fram, att den ska vara hemma mer och att det är jämställt att dela 50/50. Men för vem är det egentligen jämställt för?

Vi är biologiskt olika: den ena bär, föder och ammar barnet - och den andra gör det inte. Barnet har ett större biologiskt behov av mamman under sina första levnadsår, det kan vi inte komma undan. Lagar kan inte ändra det. Därför är det inte jämställdhet att dela 50/50 som det ser ut idag, för vi är olika. Ett bättre förslag hade varit att utöka föräldradagarna istället så både mamman och pappan får mer tid med sitt barn.

Dagens föräldraförsäkring är dessutom en klassfråga. Ju lägre inkomst du har, ju lägre ersättning får du. Detta leder till att kvinnor med lägre inkomst som vill vara hemma med sitt barn under de första två åren inte kan det ekonomiskt. Det måste ske en förändring, en förbättring.

Vi måste istället ha feministisk politik när det kommer till föräldraförsäkringen, med graviddagar, utökade föräldradagar och en garanterad ersättning. Vi kan inte uppnå ett jämställt samhälle om vi inte anpassar samhället efter både kvinnor och män. Inte genom ett samhälle där kvinnor bara duger om hon arbetar.