Renmarkskommitténs ordförande justitierådet Eric M Runesson har i NSD den 12 december försökt ”rikta till bilden av en delvis vinklad och delvis felaktig bild av Renmarkskommitténs arbete”.
Är det månne för att Renmarkskommitténs arbetssätt är ”vinklat” och bygger på ”en delvis felaktig bild” av verkligheten?
Utredningens arbetssätt är vinklat genom att gruppen sakkunniga enbart representerar samiska intressen. De sakkunniga sitter med på kommitténs möten har därigenom goda möjligheter att påverka utredningen.
Alla andra samhällsintressen har klumpats ihop i en expertgrupp, som får yttra sig om de blir tillfrågade, eller kallas till möte eller kan ta del av material utlagt på nätet.
Samesidans sakkunniga kan också, till skillnad från expertgruppen, meddela en avvikande mening i slutbetänkandet.
Ett förslag till preliminär lagstiftning, om överförande av rättigheterna till alla samebyar, enligt ”Girjasmodell” var tänkt att lämnas till riksdagen i november 2022. Eventuella oklarheter, fel och tillägg skulle justeras i efterhand.
Detta upplägg krävde att beslutsfattarna, politikerna, på kort tid skulle sätta sig in i för dem helt nya och mycket komplicerade frågor och samtidigt bedriva valrörelse.
Detta märkliga upplägg har naturligtvis varit till samesidans fördel, och kan tolkas som ett försök att under radarn trumfa igenom ett samefördelaktigt beslut, som senare skulle vara omöjligt att riva upp.
Ovan nämnda upplägg bygger på ”en delvis felaktig bild” av verkligheten.
Idag råder, framförallt i den del av Sverige där kultureliten, den politiska och juridiska makten är samlad och där Runesson bor, en närmast nattsvart bild av svenska statens hantering av samefrågan - historiskt och idag.
Detta har skapat en tidsanda, ”åsiktsmode”, som varit förutsättningen för Girjasdomen, Amanda Linds Sanningskommission och Renmarksutredningen.
Den bilden bygger till stor del på den tvärvetenskapliga sameforskningen vid Várdduo, Umeå. Där en uttalad målsättning är att vetenskapen ska främja samernas etnopolitiska kamp för ökade rättigheter.
Det är förmodligen denna forskning som avses med skrivningen i direktiven att ”relevant forskning” ska beaktas.
Den forskningen har dock granskats av historieprofessor Jonny Hjelm, Umeå universitet, i en essä: DEKOLONISERINGEN AV SÁPMI OCH VETENSKAPEN i tidskriften RESPONS 2/2021.
Trots att detta borde vara obligatorisk läsning för alla handläggare av samefrågor, hade ingen i Renmarkskommittén hört talas om den i november 2022.
Denna essä ger en insikt i hur det genom urval av fakta, och att utifrån nutida värderingar bedöma dåtida händelser, går att bygga en för ändamålet passande historiebeskrivning.
I detta sammanhang kanske också bör tilläggas, att det inte är självklart att den historiebeskrivning Runesson åberopar automatiskt gäller i hela renskötselområdet.
Nu finns tre förslag: 1. Oförändrad lagstiftning. 2. Det samebyarna vill – Girjasmodellen. 3. Runessons förslag – överförande till samebyarna med förbehåll (oklart vilka).
Girjasmodellen innebär att jakt – och fiskerättigheterna, på en tredjedel svenska medborgares gemensamt ägda marker, splittras upp på 33 av varandra oberoende ekonomiska föreningar (Samebyar), vilka tillkom på 1800-talet för att administrera renskötsel och i vilka samhället har ringa eller ingen insyn, och där röstning sker utifrån antalet renar varje medlem äger.
Jägarna vill inte ta något från någon, men vi vill heller inte bli beroende av en samisk yrkesgrupps godtycke.
Förvaltning av jakt- och fiskerättigheter på statens mark är en politisk fråga inte en juridisk.
Politikerna har svikit en hel landsända genom att inte göra sitt jobb. Utan lämpat över det egna ansvaret till juristernas tunnelseende.
Då blir det så här.