Marie Nilsson, ordförande i IF Metall, ger ris och ros till statsbudgeten. FOTO: TT

Fackförbundet IF Metall välkomnar de flesta förslagen i statsbudgeten för 2020. Förbundsordföranden Marie Nilsson gör bland annat tummen upp för satsningarna på industrins klimatomställning (det så kallade Industriklivet), utbyggnaden av arbetsmarknadsutbildningen, Kunskapslyftet och etableringsjobben.

Hon är dock kritisk på ett par punkter. I likhet med många andra LO-företrädare ogillar hon slopandet av värnskatten.

”De pengarna hade gjort mycket större i välfärden, utöver de välfärdssatsningar som redan sker i budgeten”, konstaterar hon med rätta.

Marie Nilsson fäster dessutom uppmärksamheten på att en viktig punkt från Januariavtalet saknas i budgeten för 2020.

”Statligt stöd för korttidsarbete,  som gör att industriarbetare kan gå ner i arbetstid istället för att förlora jobbet vid ekonomiska kriser, är punkt nummer 2 i Januariavtalet. Ändå saknas en konkret satsning i budgeten. Jag förväntar mig att regeringen agerar snabbt i frågan”, säger hon.

Det är ett i alla högsta grad befogat krav.

Just nu sker en ekonomisk avmattning – en del talar till och med om inbromsning – och det får effekter på hela arbetsmarknaden. Korttidsarbete är en modell för att möta nedgången.

Korttidsarbete innebär att anställda, istället för att sägas upp vid en djup kris, får gå ned i arbetstid. Företagen får statligt stöd för att kunna behålla personalen och satsa på kompetensutveckling.

Det betyder att industrin kan behålla personal vid djupa kriser, samtidigt som de anställda (istället för att bli arbetslösa) får stärkta och uppdaterade kunskaper som är bra att ha när konjunkturerna återigen vänder uppåt.

En sådan modell borde inte heller behöva bli ett stridsämne i riksdagen. Det är ju bara smart politik att satsa på kompetensutveckling och medverka till att människor blir kvar i arbetslivet istället för att de slängs ut i arbetslöshet och otrygghet.

Därför finns goda skäl för finansminister Magdalena Andersson (S) och hennes samarbetspartners inom C, L och MP att lyssna på IF Metall.

När det är lågkonjunktur på arbetsmarknaden ska det istället vara högkonjunktur i utbildningssystemen, som jag skrev på NSD:s ledarsida 15 oktober 2018.

Talmannen Andreas Norlén öppnar Barentskonferensen i Haparanda. FOTO:TT

16-18 september är Haparanda platsen för ett politiskt toppmöte. Nordiska och ryska parlamentariker samlas till en Barentskonferens.

Talmannen Andreas Norlén står som värd och öppnar konferensen. På plats förutom parlamentarikerna finns också representanter för län, fylken och regioner i Barentsområdet samt urfolksorganisationer och en del andra.

I den svenska riksdagsdelegationen ingår två norrbottningar ­– Mattias Karlsson (M), Luleå, samt Birger Lahti (V), Pajala.

Temat för konferensen är hållbara transporter och infrastruktur, rubriker lyder ”Connecting the Barents region – infrastructure for a sustainable future”. Siktet är inställt på att deltagarna ska anta en gemensam resolution i slutet av konferensen.

Det är givetvis av stort värde att det finns sådana här mellanfolkliga utbyten i Barents.

Det handlar om både säkerhetspolitiska och ekonomiska aspekter. När människor, företag, föreningsliv, forskning och andra samhällsverksamheter vävs samman i nära och ömsesidiga samarbeten över gränserna minskar risken för krig och konflikter. Samtidigt stärks den ekonomiska och sociala utvecklingskraften.

Rysslands annektering av Krim och aggression mot Ukraina har skadat dessa samarbetssträvanden, vilket ska både påpekas och fördömas. Men parallellt med det måste finnas en politisk dialog och ett långsiktigt arbete för att uppmuntra Ryssland till samarbete istället för konfrontation med andra delar av Europa.

Konferensen i Haparanda är ett litet men viktigt led i det arbetet.

I onsdags presenterade LO (Landsorganisationen) sin stora jämlikhetsutredning. Jag skrev om den på ledarplats i NSD 12 september.

I utredningen finns också en bild som är väldigt talande (se ovan).

Den visar vad som är grunderna för ett jämlikare samhälle. Det handlar om tre fundament.

Först och främst handlar det om full sysselsättning och en högproduktiv ekonomi. Det måste helt enkelt finnas något att fördela för att man ska kunna bedriva fördelningspolitik.

För det andra behövs en generell välfärdspolitik. Stat, kommuner och regioner måste se till att det som skapas kommer folkflertalet till del.

För det tredje krävs facklig styrka. Ekonomisk jämlikhet främjas av facklig organisering och kollektivavtal. De sociala klyftorna är mindre i länder där många är med i facket.

Av det sistnämnda skälet är det djupt oroande att Sverige under en lång tid upplevt hur den fackliga organisationsgraden sjunker. 1995 var 88 procent av arbetarna fackligt organiserade. Nu är den fackliga organisationsgraden bland arbetare nere på 63 procent.

Det försvagar givetvis möjligheterna för facket att driva på för en mer rättvis fördelning av produktionsresultat.

Jämlikhetsutredningen föreslår därför en facklig offensiv för att organisera fler. Det handlar om ökad arbetsplatsnärvaro, att rusta de förtroendevalda, medlemsvärvning och medlemsvård.

Utredningen är även inne på något som liknar den gamla tanken på ett fackligt ungdomsmedlemskap för dem som saknar en fast punkt på arbetsmarknaden.

”För nytillträdande till arbetsmarknaden, men också för de som under längre perioder har tillfälliga påhugg, finns det behov av att utveckla en enkel och tydlig väg in till facket. Lösningen kan vara en gemensam ingång, en sorts ingångsförbund inom LO”, menar jämlikhetsutredningen.

Jag skulle dessutom vilja säga att det är bråttom att hitta en sådan lösning. Varningssignalerna tjuter högt.

I mitten av 1990-talet var 77 procent av de unga arbetarna (16–24 år) med i facket. I dag är samma siffra alarmerande låga 38 procent.

De unga lär sig dagligen att facket inte är något för dem – och det försvagar sakta men säkert fackets ställning och därmed en av grundpelarna i den svenska modellen.

Arbetsgivarna har visat stor uppfinningsrikedom när det gäller att skapa nya osäkra anställningsformer, vilket försvårar det fackliga organiseringsarbetet.

Men nu är det hög tid att också LO och LO:s medlemsförbund prövar nytt och är innovativa för att vinna nya generationer för de fackliga idéerna.

Det är en ren överlevnadsfråga.

Eva Nordmark, född och uppvuxen i Luleå, blir ny arbetsmarknadsminister. FOTO: TT

24 januari 2018 utnämndes Eva Nordmark till riddare av den franska förtjänstordern, Ordre National du Mérite. Hon belönades för att ”genom sitt beaktansvärda arbete stärkt värderingar som Frankrike och Sverige delar” samt för sina ”insatser för att främja jämställdhet och dialog inom sociala frågor”.

”Orden är ingen överdrift”, skrev jag på NSD:s ledarsida dagen efter.

Jag pekade på Eva Nordmarks fina facklig-politiska karriär och hur hon flyttat fram TCO:s positioner i samhällsdebatten. TCO är snart en större facklig centralorganisation än LO.

Det har så klart noterats även av regeringschefen Stefan Löfven (S) och därför är det ingen överraskning att Eva Nordmark nu tar plats i regeringen som arbetsmarknadsminister.

Uppdraget blir dock ingen dans på rosor. Det sker en avmattning på arbetsmarknaden, vilket ökar behovet av närings- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Arbetsförmedlingen är föremål för stora förändringar och arbetsrätten ska reformeras, enligt Januariavtalet.

Det känns dock som att Eva Nordmark är rätt person för att hantera de svåra uppgifterna.

Hon har lång erfarenhet av att jobba med arbetsmarknadsfrågor, samtidigt som hon är en kompromiss- och samarbetsinriktad person som har lätt för att tala med både fack, arbetsgivare och politiker från andra partier.

Det är egenskaper som kommer väl till pass i dagens splittrade politiska landskap. Då gäller det att kunna samverka och jämka samman många olika intressen.

Kung Carl XVI Gustaf öppnar riksmötet på talmannen Andreas Norléns begäran strax efter kl 14.00. FOTO: TT

Under tisdagen är det dags för riksdagens högtidliga öppnande på Helgeandsholmen i Stockholm. 349 folkvalda ledamöter samlas.

Dagen börjar med upprop. Klockan 14 inleds själva öppningsceremonierna.

Efter begäran av talman Andreas Norlén förklarar kung Carl XVI Gustaf riksmötet öppnat. Sedan presenterar statsminister Stefan Löfven (S) regeringsförklaringen, där det framgår vilken politik regeringen tänker föra under det kommande året.

Det blir så klart en regeringsdeklaration som kommer att präglas av Januariavtalet – kompromissen mellan S, C, L och MP som även är ämnet för dagens ledare i NSD.