Foto: SIMON ELIASSON
Ståplatssupporter är inte det enda den på Hertsön uppvuxne 43-åringen är.
Han är även pappa, gruppledare inom Kommunals a-kassa, rätts- och statsvetare, hemvärnsman och ett före detta dataspelsproffs.
Fast det är H-läktaren de flesta förknippar honom med efter åren som Luleåfans ordförande.
– Jag var med och målade den här väggen året ishallen byggdes om, säger han när vi slår oss ned där han där han brukar stå, högst upp i mitten av läktaren.
– Det här är mitt andra hem och de jag brukar stå med under matcherna är som en extra familj, fortsätter han.
Han har varit en del av ståplatskollektivet sedan säsongen efter Luleå Hockeys första guld.
– Det har börjat kännas jobbigt att gå upp för trapporna i pauserna, men jag skulle få så mycket skäll av Glenn Drugge om jag lämnade läktaren, och är en man på ett uppdrag. Precis som Linus Omark. Jag kommer att stå kvar här tills vi tar det där guldet, i alla fall, och den dag jag lämnar den här läktaren kommer jag att göra det tillsammans med de andra i vår gruppering och försöka starta en aktiv sittplatssektion. Jag kan inte bara lämna dem, säger han och berättar att fyraårige sonen Sigge brukar följa med honom och kolla när Luleå Hockeys lag i SDHL har match.
Inför den här säsongen höjdes Luleå Hockeys säsongskortspriser, var stod du i den frågan?
– De hade inte höjts på flera år och jag tycker det var rimligt att göra det. Vi vill vinna guld, och det behövs pengar för att göra det, men vi kan inte med gott samvete kalla oss själva för folkets lag och ha ockerpriser. Vi vill att vanligt folk ska ha råd att gå på hockey och jag tycker våra priser är schysta. Tänker man strikt marknadsekonomiskt är de för låga, vi sålde ju slut på säsongskort i år också.
Det fanns en tid då det ofta bara var 3 000 till 4 000 personer på plats i Coop Norrbotten Arena när Luleå Hockey spelade. Den är förbi.
– Intresset har aldrig varit större än vad det är nu. Vi är fler än någonsin som går på hemmamatcherna och allt fler åker på bortamatcher. Platserna på tågvagnen som Luleåfans har bokat inför matchen i Gävle nästa lördag tog slut på bara några timmar och bussarna de kommer att skicka till Skellefteå om tre veckor är redan fullbokade, säger Stefan Baudin.
Hur förklarar du hajpen?
– Drag drar folk och det vi skapar saknar motstycke inom svensk hockey. Klacken är viktigare än ljud- och ljusanläggningen som det investerades närmare femtio miljoner kronor i och det här är platsen att vara på nu. Förut kom det någon ny till läktaren varje säsong. Nu bara rasar det in nya ungdomar. Det är fantastiskt. Även om unga män i grupp, framför allt när de är under alkoholpåverkan, inte alltid tänker på vilka konsekvenser deras handlingar kan få och går över gränsen ibland.
Han tillägger:
– Som förra lördagen när några försökte starta den där ramsan om Robin Kovacs. När sådant händer är det viktigt att vi som har varit med ett tag informerar dem om vad som är okej och inte.
Han deltog inte i protesten mot det flagg- och banderollförbud Svenska ishockeyförbundet har belagt dem med för att det i säsongens första derby antändes en pyroteknisk pjäs på deras läktare.
– Jag känner däremot flera som aldrig brukar flagga men gjorde det då, av solidaritet, och för att visa att det inte är okej att oskyldiga straffas, säger Stefan Baudin.
Vad är din inställning till pyroteknik?
– Jag vill få bort den. Den är inte bara olaglig och farlig utan onödig också. Effekten av att tända en blink, som det gjordes i derbyt, är minimal. Många av oss som stod på H-läktaren den där kvällen märkte inte ens att det gjordes. Sedan menar jag att det går att komma åt pyrotekniken på andra sätt än med hårda tag från förbundshåll. Jag förordar en dialog och tror det går att få den lilla skara som håller på att förstå farorna med det och att det faktiskt är ett lagbrott.
Det var i juni 2023 som han valdes in i Luleå Hockeys styrelse.
– Luleå Hockey betyder mycket för mig och det kändes stort. Det kanske finns någon med ståplatsbakgrund inom fotbollen, men inte i SHL. Jag hoppas det kommer fler som jag. Jag tror det var för att de kände att jag hade gett dem kloka råd i supporterrelaterade frågor som Luleå Hockeys valberedning nominerade mig förra året, men både klubbarna och Svenska ishockeyförbundet hade mått bra av att få in folk som förstår sig på supporterkultur. Det brukar heta att det är viktigt att ha örat mot rälsen. Det behöver inte Luleå Hockey ha längre, för jag är bokstavligt talat på tåget med supportrarna. Jag är ju en av alla de som ska ner till Gävle, säger Stefan Baudin – som beskriver sig själv som en nörd när det kommer till föreningsdemokrati – och leder arbetet med att se över och modernisera Luleå Hockeys delvis föråldrade stadgar.
Är ditt sätt att vara på läktaren detsamma som innan eller har du känt att du behövt ändra på dig sedan du blev en del av styrelsen?
– Jag tycker att jag är mig lik. Jag sjunger med i samma ramsor som innan jag blev invald i styrelsen. Vår läktare har alltid haft en rätt hård framtoning, även om människorna som står på den är varma, och jag försöker bidra till att det mestadels sjungs ramsor som har en positiv karaktär. Fast det gjorde jag även när jag var ordförande för Luleåfans. Det är också mycket som har förändrats jämfört med sedan jag blev en del av klacken. Om allt det som sjöngs då hade sjungits i dag skulle det vara tidningsrubriker efter varenda match.
Han tror det är bra för en del att ha en plats som H-läktaren att gå till och skrika av sig.
– Sedan måste man ju få ha lite roligt, och vi ska vara glada att vi har hockeyn, så att folk för några timmar kan släppa sina bekymmer en eller två gånger i veckan, säger Stefan Baudin.
Att försöka få in någon som de kände förtroende för i Luleå Hockeys styrelse var något ståplatssupportrarna hade pratat om sedan föreningen 2011 lanserade den bespottade logga som blivit ihågkommen som bjärven. De tre första gångerna han föreslogs valde valberedningen dock bort honom.
– Jag hade uttalat mig kritiskt rätt många gånger och var oroliga för att de andra i styrelsen skulle vara skeptiska till mig. Fast jag blev varmt mottagen när jag till sist valdes in i styrelsen. Det var inga översittarfasoner alls från Anders Olofsson och de andra och jag har hela tiden känt mig lyssnad på, säger Stefan Baudin.
Förändrades din bild av föreningen när du fick total insyn i den?
– Jag blev faktiskt positivt överraskad. Jag har synpunkter om en massa saker och vi i styrelsen tycker inte alltid likadant. Jag har insett att jag inte kan få som jag vill i alla frågor och att vissa saker kommer ta tid att genomföra. Det som gläder mig är det engagemang som finns inom föreningen. Alla, från klubbdirektören och sportcheferna till vaktmästarna och lokalvårdarna, vill den väl.
Han tillägger:
– Sedan är det helt otroligt vilket stöd Luleå Hockey har från näringslivet. Det är över tusen företag som är med oss och utan dem hade den satsning som nu görs inte varit möjlig.
Kritiken mot den av styrelsen sparkade Stefan Nilsson var hård, hur upplevde du trycket utifrån?
– Det är alltid tråkigt när det börjar drevas på det där sättet mot någon. Han är dessutom en legendar, det var ju han som var kapten för det lag som gav oss 1996 års guld, och jag hoppas att han lyckas med vad han än tar sig för härnäst. Sedan måste vi i styrelsen alltid göra det vi tror är bäst för föreningen. Men det var inte något lätt beslut, absolut inte.
Det är många av Luleå Hockeys anhängare som vänder sig till Stefan Baudin när de har synpunkter eller förslag.
– Jag lyssnar på alla, inte bara de som står på H-läktaren, och ser inte mig själv som en ståplatsrepresentant även om jag själv är en del av den här läktaren. Åsikterna här på H-läktaren är också många. Vi som står här uppe i mitten tycker inte likadant som de som står där nere eller på sidorna i alla frågor, men vi och de andra som är i styrelsen vill i grunden samma sak, att det ska gå bra för föreningen. Sedan förstår jag att folk historiskt sett har haft svårt att relatera till de som varit med i styrelsen eftersom de sällan syntes och man knappt visste vilka de var, säger han och berättar att anledningen till att han efter att ha hållit låg profil under sitt första år i styrelsen nu ställer upp på en intervju är att deras nya ordförande Ann-Christin Viklund tycker de ska synas mer.
Det som hände den 22 maj 2022 tog hårt på Stefan Baudin.
En seger till var allt som behövdes, sedan skulle den då 26 år långa väntan på ett nytt guld var över, men ett olyckligt hopslag i den sjunde och avgörande finalmatchen förstörde allt, och när slutsignalen en stund senare ljöd var det många som var tröstlösa.
Han och de andra inom Luleå Hockey vägrar dock att ge upp sin dröm och i samband med sportchefsbytet höjdes den redan förra säsongen rekordhöga spelarbudgeten med ett par miljoner kronor till.
– Vi har mycket pengar på banken och jag tycker vi är skyldiga supportrarna och sponsorerna att göra det vi kan, säger han och refererar till en rad i den låt som de alltid brukar sjunga tio minuter innan nedsläpp, det är grymt att förlora men värre att ge upp.
– Vi här uppe ger aldrig upp och vi har gett oss fan på att ta det där guldet, fortsätter han.
Det finns en stor framtidstro i dig?
– Ja. Intresset är större än någonsin och ingenting tyder på att det håller på att svalna. Att vinna guld är inte allt, jag hade skämts ögonen ur mig och slutat gå på matcherna om vi hade värvat en massa KHL-spelare bara för att göra det, och menar att det är mycket viktigare att vi är en förening som folk är stolta över att vara en del av. Jag hoppas exempelvis att vi fortsätter gå i bräschen när det gäller jämställdhet. Fast jag hoppas att få uppleva åtminstone ett guld på herrsidan under de närmaste tio åren.
