Foto: Petra Älvstrand
Regnet tilltar och smattrar mot framrutan när vi svänger in på den leriga parkeringsplatsen framför Coop Norrbotten Arena och minerna bland de lunchgäster som skyndar till sina bilar är bistra, men Luleå Hockeys före detta sportchef ser glad och välmående ut när han iförd friluftskläder möter upp oss.
– Jag hade inga tankar på att sluta och skulle inte tvekat om de hört av sig och frågat om jag kunde tänka mig att komma tillbaka, men jag har insett att jobbet jag hade var rätt påfrestande. Framför allt mentalt. Det var många sena kvällar, och tankarna slutade inte snurra i huvudet på mig när jag släckte lampan, utan jag låg ofta och grubblade till långt in på nätterna. Jag sover bättre i dag, säger Stefan Nilsson.
– Jag mår bättre också, tillägger han.
Det här är den första intervjun han gör sedan söndagen hans tillvaro vändes upp och ner.
– Det är många journalister som har försökt få tag på mig. Jag kände att det var bäst, både för mig och föreningen, om jag höll låg profil ett tag. Men det går ju inte att göra det hur länge som helst och när du hörde av dig kände jag att det var dags, säger han.
Klubbdirektören Stefan Enbom var den som verkställde det av styrelsen fattade beslutet.
– Jag förstod direkt vad det handlade om när han skrev och bad mig komma till kansliet, säger "Skuggan" krasst.
Det var mot honom den mesta av kritiken hade riktats och när säsongen tog slut hängde några supportrar upp en banderoll på ståplatsläktarens nedre räcke. Budskapet var tydligt: de förväntade sig att han avgick eller sparkades. Han tror att styrelsen oroade sig för vilka reaktionerna skulle bli om inga förändringar gjordes och har förståelse för beslutet.
– Även om vi som jobbade med de sportsliga frågorna gjorde allt tillsammans så var det jag som var ytterst ansvarig. Sedan hade kritiken mot mig kanske inte varit så omfattande om jag sluppit att hantera frågor som klubbdirektören eller styrelsen borde ha tagit. Eller om jag hade stöttats av dem, säger han.
Hur kändes det att få det där beskedet av Stefan Enbom?
– Tråkigt. Jag är övertygad om att vi tillsammans hade kunnat vända utvecklingen. Jag förstod samtidigt att det fanns en risk för att han och styrelsen skulle påverkas av kritiken utifrån. Jag visste också att det var något de hade diskuterat, så det chockade inte mig.
Hur påverkades du av kritiken utifrån?
– Jag var medveten om den, men de sista säsongerna höll jag mig borta från sociala medier. Jag kände att jag var tvungen att göra det för att kunna må hyfsat bra och det var inte förrän dagen jag fick sparken som jag gick in och läste lite av det folk hade skrivit om mig. Det var ingen rolig läsning, men jag mottog aldrig några hot.
Fick du något stöd från de som hade jobbat närmast dig när du sparkades?
– Ja. Jag kände aldrig att jag lämnades ensam. Det var många som fanns där för mig när jag fick lämna Luleå Hockey.
Minnet får honom att börja gråta och det dröjer en stund innan han har samlat sig och klarar av att fortsätta.
– Jag har inte tänkt på det där på länge, men nu kom allt tillbaka. Jag fick ett fantastiskt stöd. Inte bara från de jag jobbade närmast, utan det var många av de jag har lärt känna genom hockeyn som hörde av sig. Det betydde mycket, säger ”Skuggan”.
– Speciellt med tanke på vad er krönikör Pelle Johansson har skrivit om mig. Jag hade inte haft några problem med om han hade nöjt sig med att såga värvningar vi gjort eller mig som sportchef, men jag upplever det som att han försökte svartmåla mig som en person det inte gick att jobba med, fortsätter han.
Han lutar sig tillbaka i soffan och letar efter orden.
– Jag har verkligen rannsakat mig själv sedan jag fick sparken. Det finns mycket jag hade kunnat göra annorlunda. Jag vet att jag har varit barsk mot er i media ibland. Det var aldrig något personligt, jag ville bara stå upp för föreningen. Har någon skrivit något jag tyckt varit skit så har jag visat det. En del journalister har haft svårt att ta det, och jag borde kanske ha varit mjukare mot dem. Det är möjligt att jag emellanåt har uppfattats som hård även internt. Fast det har alltid funnits en hjärtlighet i det. Jag kände också att det fanns en kärlek mellan mig och de jag jobbade med när jag fick sparken.
– Många av dem satt jag ju och grinade med efteråt, så påståendena om att jag skulle vara omöjlig att jobba med är inget jag känner igen mig i. Tyvärr har det Pelle Johansson skrivit blivit en sanning för många, fortsätter han.
Det smärtar honom.
– Att ta kritik är en del av sportchefsjobbet, och det går ingen nöd på mig. Solen har fortsatt att gå upp om morgnarna och jag kommer förmodligen att hitta ett nytt jobb så småningom. Det sårade mig däremot att bli utpekad som en dålig människa, och det är jobbigt att undra vad folk jag möter på stan tänker när de ser mig. Men jag känner att jag med högt huvud kan komma tillbaka hit och hälsa på, säger ”Skuggan”.
Du brukar hälsa på ibland?
– Absolut. Jag och de som är kvar i föreningen har en bra relation. Sedan har jag och Thomas Fröberg sett någon träning ihop och käkat lunch.
Tycker du att klubben gjorde ett bra val i honom?
– Det gör jag, vi kände varandra lite sedan tidigare och det är en bra kille. Han har gjort ett bra jobb också. Jag känner ingen bitterhet och önskar dem all lycka, jag hoppas ju precis som alla andra i den här stan att de vinner guld en dag.
Hur känns det att vara här i Coop Norrbotten Arena?
– Det är dubbla känslor. Jag växte i upp i den här ishallen och har varit en del av föreningen i nästan hela mitt liv. Den kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Jag förstod samtidigt att jag inte skulle vara sportchef för alltid, utan att även jag skulle få lämna föreningen någon dag.
Det börjar bli tid för eftermiddagsfika och rummet vi har slagit oss ned i fylls av kaffesugna människor. Det skojas och skrattas, och efter han har bytt några ord med dem och lovat med att komma och hälsa på en annan dag bestämmer vi oss för att fortsätta vårt samtal någonstans där vi slipper bli avbrutna. När vi passerar ståplatsläktaren frågar vår fotograf om hon får ta en bild på honom när han lutar sig mot räcket den där banderollen hängde från.
– Jag tror inte det är någon bra idé. Risken är att det skulle göra de som brukar stå här irriterade. Det vill jag inte, säger han.
Han är stolt över det han har gjort under sina dryga 45 år inom Luleå Hockey.
– Jag hoppas att folk med tiden kommer att komma ihåg mig som en av spelarna i laget som hjälpte föreningen vinna sitt första guld och för att vi var nära att göra om det några gånger under min tid som sportchef, säger "Skuggan" blygsamt.
Han tror att de hade haft en bra chans 2020, då Svenska ishockeyförbundet ställde in slutspelet på grund av pandemin.
– Sedan går det inte att komma mycket närmare än vad vi gjorde två år senare och efter det betraktade alla oss som en toppklubb, trots att vi förlorade. Så var det inte innan och jag hade förmodligen varit kvar i föreningen än i dag om det inte vore för att förväntningarna blivit så mycket högre. Den där förlusten var tuff, alla kändes mentalt slutkörda efteråt, och det tog tid att hämta oss och bygga upp laget efter tappen vi drabbades av. Med facit i hand borde vi ha agerat på ett annat sätt, säger Stefan Nilsson.
– Förhoppningsvis är laget redo att utmana nu, tillägger han
Han har sett varenda match den här säsongen och gläds över att laget toppar tabellen.
– Jag tycker de har visat fina tendenser. Försvarsspelet sitter inte riktigt än, men det är tidigt på säsongen, och jag är inte orolig. Det där kommer tränarna att få till, säger han.
Sedan fortsätter han:
– Jag har sett att Roger Kyrö fått ta emot en del skit för att powerplayspelet inte fungerat, men tränarnas del i det där är liten. De tar ut formationerna, i samråd med de som ska styra powerplayet, plockar fram klipp som visar hur motståndarnas boxplay fungerar, och kan komma med tips. Men det är sådana som Linus Omark och Brian O’Neill som bestämmer varifrån avsluten ska komma, så har det alltid varit.
Hur resonerar du när det gäller din framtid?
– Jag vill tillbaka till hockeyn när jag fått lite mer distans till allt och samlat energi. Sportchefsjobbet var roligt, om än nervpåfrestande, och jag utesluter ingenting. Eller jo, en sak: Skellefteå. Jag har väldigt, väldigt svårt att se mig själv jobba för den klubben (skratt). Jag har funderat mycket de senaste månaderna, och jag känner likadant som när jag slutade spela, det är som tränare jag vill jobba. Nu när barnen är stora har vi ju inte heller något som tvingar oss att stanna här och vi är öppna för att flytta söderut.
