Allt hade varit som vanligt för familjen Collin med sedvanligt julfirande över julafton och juldagen. Barnbarnen hade fått sina julklappar, julmaten låg i stinna magar och det värsta julstöket hade städats bort.
Det fanns dock en sak kvar att se fram emot.
Berit och dottern Åsa, i dag 50 år, hade sedan länge köpt biljetter till annandagsmatchen mellan Luleå Hockey och Malmö. Åtråvärda biljetter som brukligt är när det vankas hemvändarmatch i Coop Norrbotten Arena.
Men det som skulle bli en glädjestund förvandlades till en mardröm som ingen kunnat föreställa sig.
Vi träffar Åsa Collin på läktaren där dramat utspelade sig för exakt ett år sedan.
– Vi var ute i god tid och såg fram emot matchen, säger hon för att sedan peka upp mot läktaren på sektion I i arenan.
Hon tar med oss upp till de två stolarna där de satt och börjar berätta om förloppet. Det visar sig att det var något som inte stämde redan innan matchen hade kommit i gång.
– Vi är på väg uppför trappen och jag märker att hon börjar andas lite tungt så hon tvingas stanna och hålla i sig i räcket, säger Åsa Collin och pekar bort mot trappen.
Men efter lite vila kommer de fram till sina platser och då tänker Åsa att faran kanske är över.
Men nej.
Matchen har nu kommit i gång och situationen blir allt stressigare.
– Jag märker att hennes läppar börjar bli blå och hon kommer inte till rätta med andningen. Jag börjar förstå att det är något allvarligt och när mamma sedan säger att jag ska ringa ambulans blir det fullt pådrag på läktaren.
Åsa börjar ringa och får frågor och instruktioner från 112-personal.
– Jag sa att vi har inte tid för frågor utan att det är allvar. Jag sa att de måste skicka en ambulans direkt för mamma får inte luft.
När Åsa avslutar samtalet står hon upp och när hon vänder sig om för att titta till Berit igen möts hon av bild som etsat sig fast.
– Då är hon knallblå i ansiktet och har hakan i bröstet. Hjärtat hade stannat och från en sekund till en annan så var hon inte kvar. Det gick så jäkla fort, hon dog där och då.
Men ändå inte.
Åsa Collin har jobbat inom vården i 20 år och agerade redigt trots den känslomässigt jobbiga situationen.
– Det var ju trångt och jag bad personer i närheten att flytta sig. Sen lade jag ner henne på golvet här mellan stolarna och började göra kompressioner, säger hon och pekar ner på den kalla betongen.
Pådraget blev allt större och flera personer från läktarplats med vårdutbildning strömmade till för att hjälpa till. Det var i samband med det som även arrangören fick reda på det inträffade och snabbt togs det beslut av avbryta matchen. Då hade det spelats åtta minuter.
– Det var ingenting jag märkte. En kvinna tog över och gjorde kompressioner medan jag satte i gång med inblåsningar. Sedan började det ropas efter hjärtstartare och det gick så snabbt att då den på plats. Jag blev så berörd av det efteråt. Hur alla hjälpte till med allt, säger hon.
Efter några minuter var ambulanspersonalen på plats på läktaren och satte in livräddande åtgärder. Ambulanspersonal lyckades med hjälp av vakter lyfta ner Berit på båren från läktarplats och in i ambulansen för vidare färd mot Sunderby sjukhus i ilfart.
Det var dödstyst i arenan när matchen avbrutits. Spelarna hade lämnat isen och samtliga blickar riktades mot läktarplatsen där det alltmer människor samlades runt Berit. När ambulanspersonalen lyfte ut henne ställde sig dock publiken upp och gav en stående ovation med lyckönskningar.
De tidiga vårdinsatserna, och all den hjälp från personer i närheten samt ambulanspersonalens insats ledde till att Berits hjärta började slå igen efter 30 minuter. Hon hölls vid liv i respirator på sjukhuset eftersom hon inte kunde andas av egen maskin.
Ett visst hopp väcktes om att Berit skulle kunna komma tillbaka till livet.
– Hon hölls vid liv till den 11 januari. Men vi insåg ganska snabbt att det inte skulle gå eftersom det autonoma nervsystemet hade slagits ut och att det var syrebrist i hjärnan. Då förstod vi att hon inte skulle klara sig. Men vi fick två veckor på oss att säga farväl och det behövde vi. Det var hon som höll ihop hela familjen och hon har alltid var mån och sina barn och barnbarn, hon har alltid varit galen i dem, säger hon.
Vad vill du säga till alla som hjälpte till?
När frågan ställs brister det för Åsa och hon svarar med gråt i halsen.
– Ett stort tack för stödet. Jag kände det rakt in i hjärtat. Jag blir jätterörd när jag tänker på det. Bara hur alla skrek efter hjärtstartare och så vidare. Jag har min största respekt för hur alla reagerade, säger hon.
Allt hände inför öppen ridå dels i arenan, dels i direktsänd tv. Förutom lokalmedierna rapporterade även kvällstidningarna om matchavbrottet på grund av sjukdomsfallet på läktaren.
Mitt i det här befann sig Åsa Collin.
Ditt stresspåslag måste har varit högt?
– Jag var faktiskt kolugn. Men när jag väl kom hem till mammas lägenhet utan henne sent på kvällen gick allt upp för mig. Då blev det jobbigt. Det var många som skrev till mig på Messenger och sms. Det gick ju som en löpeld där många hade frågor om hur det gått, det blev ju verkligen en stor nyhet i media.
Hockeyintresset fanns hos Berit under lång tid och det blev inte mindre av att ett av barnbarnen drog på sig tröjan med stålmannen på bröstet.
Åsas brorson Marcus Collin är i dag 26 år. Han spelade med Luleå Hockey genom hela junioråldern och noterades också för tolv SHL-matcher med Luleå.
Farmor Berit följde hans skridskoskär på nära håll.
– Hon var hans stöttepelare sedan han var liten och såg alla matcher hela vägen. Hon var hans största supporter. Mamma älskade Luleå Hockey och levde sig verkligen in i matcherna, hon missade inte en match. Antingen så var hon här på plats i arenan eller så såg hon matcherna hemma i soffan.
Efter åren i Luleå Hockey gick Marcus Collins karriär vidare i hockeyettan i bland annat Bodens HF och Piteå innan han avslutade karriären efter säsongen 2022/2023.
2023 var ett år som tog hårt på Åsa Collin. Under sommaren hade hon förlorat en annan familjemedlem.
– Jag förlorade min äldste son som bara var 26 år när han dog. Och så kom det här ett halvår senare så det blev extra jobbigt. Det var ett tufft 2023 men man kan inte styra över liv och död, säger Åsa Collin.
Vi lämnar arenan och beger oss till innerstadens kyrkogård i Luleå. Under en silvergran finns en familjegrav där både mamman och sonen ligger begravna. En decimeter nyfallen snö ligger omärkt på marken och miljön på kyrkogården känns dunkel.
Det är en plats Åsa Collin besöker ofta.
– Det blir en annorlunda jul i år för mig och min andra son och det känns tungt. Det blir andra julen utan min sons storebror och den första utan mamma. Vi får försöka göra så gott vi kan, säger hon och sedan följer en lång tystnad av eftertänksamhet när hon blickar ner på gravplatsen innan hon fortsätter:
– Det är en fin familjegrav och det känns varmt i hjärtat att gå hit samtidigt som det är sorgligt, så klart.
Det blir en annorlunda jul i år.
Åsa Collin, 50.
Nu när det har gått ett år sedan dramat i Coop Norrbotten Arena kan hon trots tragiken se det som någonting fint att mamma Berit fick ta sitt sista andetag framför sitt kära Luleå Hockey.
– Så tänker jag nu. Hon ville vara med på saker där det hände grejer och hon fick dö knall fall när hon gjorde något roligt. Det kunde inte bli ett bättre avslut egentligen även om det var sorgligt och allt gick så fort. Men sorgen kommer ju alltid finnas där, hon var ju min mamma, säger hon.
I samband med att biljetterna till annandagsmatchen säkrades bokade mamma och dotter även biljetter till derbyt Luleå Hockey mot Skellefteå i februari i våras.
Det blev en känslosam upplevelse för Åsa att se en hockeymatch efter det som hände några månader tidigare på samma plats.
– Hela salen var full men det fanns en plats som stod tom och det var mammas, säger Åsa Collin.
Berit Collin blev 70 år gammal.