Foto: Linda Wikström
Det är en avslappnad David Rautio som tar emot oss i sitt och sambon Jennie Öbergs hus på Bergviken och berättar om den renovering de håller på med under tiden han gör i ordning varsin kopp kaffe åt oss.
– Vi väntade barn och kände oss lite stressade efter vi hade köpt huset, så vi lejde bort hela det här våningsplanet. Källaren och övervåningen har vi däremot bestämt oss för att fixa själv, säger han och lutar sig tillbaka i en fåtölj i deras vardagsrum.
Är du händig av dig?
– Nej, men det mesta går att lära sig om man bara ger sig fan på det. Det är rätt roligt också.
Han insåg att agenten skulle få svårt att hitta ett roligt sista uppdrag åt honom när klubben de pratade med efter inhoppet i Skellefteå bestämde sig för ett en annat alternativ. Men 39-åringen fortsatte att träna ända fram till övergångsstoppet.
– Man vet ju aldrig vad som kan hända och det kändes lika bra, konstaterar David Rautio.
Vad är det du minns när du tänker tillbaka på alla dina år som målvakt?
– Det är mycket. Tiden efter jag kom tillbaka från Oskarshamn och fick jobba med (Daniel) "Hento" (Henriksson) och (Jonas) "Rönken" (Rönnqvist) var nog den roligaste. Frågar du mig och "Hento" så var det vi som kom på skridsko mot stolpen-tekniken alla målvakter använder sig av i dag och "Rönken" var nästan lika nördig som oss och fick mig och alla andra i laget att inse att vi var kapabla till mer än vi trodde. Vi tränade sanslös mycket under de där åren och jag fick pressa mig själv svinhårt, men det var utvecklande.
– Bättre hjälp än den de gav oss går inte att få.
2014 valde han att lämna Luleå Hockey.
– Det kändes rätt, där och då. Jag fick precis det jag begärde av (Lars) "Osten" (Bergström), men "Rönken" och alla de andra tränarna hade bestämt sig för att sluta, halva laget skulle dessutom bytas ut till säsongen efter, så det var mycket som var osäkert och det kändes spännande med Linköping. De hade tagit sig till semifinal flera säsonger i rad och det kändes som en bra klubb att gå till, säger David Rautio – som uppmärksammades av Luleå Hockey innan torsdagens match mot Modo.
– Det är emot min natur, jag har aldrig gillat att synas och tänkte först tacka nej. Jag har dessutom spelat i en massa andra föreningar än Luleå Hockey. Men det är ju min moderförening och det kändes samtidigt roligt och hedrande, fortsätter han.
"Jag hade varit tacksam om jag så bara fått en match", säger David Rautio.
Det var den finske ikonen Jarmo Myllys som fick David Rautio att vilja bli målvakt.
– Jag började följa med farsan på hockey när jag var sju eller åtta år. Jag tyckte det var roligt då med, men när Jarmo kom till Luleå Hockey var det bara: "Wow – vilken jävla kung", och på den tiden tränade de ju senare på dagen. Jag brukade cykla till ishallen efter skolan bara för att få se honom träna, berättar han och ler åt minnet.
– Jag har tillbringat tusentals timmar i den där ishallen. Jag sprang jämt där och jagade puckar och tiggde klubbor av (Peter) "Greppa" (Åström). Trots att jag var livrädd för honom, fortsätter han.
Att han själv skulle få chansen i Luleå Hockeys kasse var något han länge betvivlade.
– Det var många utländska målvakter i elitserien när jag var ung. "Hento", Andreas Hadelöv och Stefan Liv är de enda svenskarna jag, här och nu, kan komma på utöver Henrik Lundqvist som gjorde någon säsong i Frölunda innan han stack till NHL. Så att jag skulle ta mig dit och dessutom få chansen i landslaget fanns bara inte, säger David Rautio – som är tacksam för den chans Luleå Hockey gav honom.
– Jag hade varit tacksam om jag så bara fått en match, tillägger han.
Minns du din första match med Luleå Hockey?
– Jo då. Jag fick hoppa in vid underläge 6–1 borta mot Södertälje säsongen alla proffs spelade här på grund av strejken och räddade åtta skott och släppte in ett. Sedan fick jag starta när vi mötte Linköping i öppningsmatchen säsongen efter. Vi förlorade, men det gick rätt bra för mig.
Det skulle bli 163 matcher med Luleå Hockey i elitserien och SHL och 22 i CHL och föregångaren European Trophy, som han hjälpte föreningen att vinna 2012.
– Det är ett roligt minne, konstaterar David Rautio.
Finalen mot Skellefteå året efter missade han däremot på grund av en hjärnskakning och den han fick uppleva under sin tid i Brynäs slutade på ett för dem hjärtskärande sätt.
– Det går fan inte att komma närmare än vad vi gjorde det där året, och det känns som att jag haft mardrömmar om den där sjunde och avgörande matchen typ tusen gånger, säger han och tar sig för hakan.
Grämer du dig fortfarande över den där finalförlusten?
– Ja, det är mycket jag tänker att jag kunde ha gjort bättre under min karriär. Jag har alltid haft dåligt samvete och känt att det jag gjort inte varit bra nog.
Har du hunnit vänja dig vid tanken på att hockeykarriären är över?
– Jag har inte tänkt så mycket på det. Fast det börjar väl sjunka in, så smått, och det känns faktiskt skönt att det är över. Nu behöver jag inte pressa mig själv längre. Jag måste inte träna i morgon, det är ingen invägning på måndag och det spelar ingen roll om jag vaknar och har ont i halsen en morgon. Sedan kommer jag säkert sitta där och vara avundsjuk på de som fortfarande håller på när slutspelet drar igång.
Du blev överflödig när Luleå Hockey tog tillbaka Joel Lassinantti, efter han hade fått kicken av Sotji, och hamnade på läktaren då du återvände från Skellefteå. Vad känner du när det gäller din sista tid i föreningen?
– En viss besvikelse. Jag hade ett helvete hösten innan "Lassi" kom hem från Ryssland. Mitt ena knä var svullet och kortisonsprutorna jag fick hjälpte inte. Så jag var inte i speldugligt skick, och borde ha varit ego och begärt att det kollades upp ordentligt redan i augusti, i stället för att vänta tills november, men jag bet ihop för Luleå Hockeys skull.
Att gnälla, berättar David Rautio, var något han tidigt fick lära sig att man inte ska göra.
– Det där var en jobbig tid. Jag kunde ju inte göra mig själv rättvisa och folk på Twitter taggade mig i inlägg som handlade om hur dålig jag var. Det var inte så kul att läsa när man hade gjort en sådan uppoffring, fortsätter han.
– Sedan kändes det, även om jag vet hur branschen fungerar, lite bittert när de tog mig åt sidan och förklarade att jag fick stanna om jag ville, men att de betraktade mig som deras tredjemålvakt med "Lassi" tillbaka. Det hade varit en annan sak om det hänt i någon annan klubb. Det var för att jag ville ha upprättelse som jag återvände till Luleå Hockey förra säsongen. Fast det blev tyvärr inte som jag hoppades.
Vad kommer du att ägna dig åt i fortsättningen?
– Jag kommer att jobba som mental coach. Det är något jag hade behövt i yngre år, och dagens ungdomar utsätts ju för så mycket påtryckningar utifrån, så jag började utbilda mig till det för några år sedan. Jag har redan några klienter och det känns kul att snart kunna ägna mig åt det på heltid. Jag tycker kombinationen prestation och välmående är intressant och har insett att små saker kan göra stor skillnad inom den värld jag kommer från, så jag hoppas få jobba med ännu fler idrottare. Kanske kan jag hjälpa någon att ta nästa steg.