Trots jobb, en pågående utbildning till idrottslärare, Pajalas ödesrop efter fler invånare och att familjen splittras får 20-årige Aleksandr Ryzhevskii inte stanna hos sin mamma Svetlana och hennes man Anders Niemi.
Det är en bit in på det nya året och dagarna har börjat bli ljusare. Men för äkta makarna Svetlana Ryzhevskaia, 52, och Anders Niemi, 54, i Pajala känns läget närmast nattsvart. För tre månader sedan kom Migrationsverkets besked att Svetlanas 20-årige son Aleksandr Ryzhevskii inte får stanna med dem utan måste återvända till Ryssland – trots jobb, en pågående utbildning, Pajalas rop efter fler invånare.
Och att familjen splittras.
Nu befinner sig sonen i ryska Kazan, medan hans rum i familjens hus på Åkerbärsstigen står tomt.
Idrottskillen Alexandr värvades som fotbollsmålvakt för division 4-laget Ohtana/Pajala II, där han snart hejades fram av Pajalaborna.
– Jag trodde aldrig att det kunde bli så här. Pajala och Norrbotten har brist på arbetskraft i alla sektorer och stora kampanjer som Hej hemby bedrivs för att för att fler ska flytta hit, säger Svetlana och kan inte hålla tillbaka tårarna.
Bredvid henne vid köksbordet sitter maken Anders. Han är också ledsen, och besviken på de svenska lagarna.
– Migrationspolitiken slår helt fel. Man har sagt att man ska utvisa människor som har begått brott och inte vill jobba. Men i stället slänger man ut människor som behövs och har arbete, säger Anders medan även hans ögon och kinder blir våta och rösten stockar sig.
"Man har sagt att man ska utvisa människor som har begått brott och inte vill jobba. Men istället slänger man ut människor som behövs och har arbete", säger Anders Niemi.
Paret berättar hur allt startade med att de möttes på nätet 2016. Efter åtta månaders mejlande reste Anders för första gången till Svetlana i Kazan. Då allt bara kändes rätt fortsatte de att åka till varandra. Till sist – efter att Anders frågat– beslöt sig Svetlana för att våga ta steget och flytta till Sverige med sonen. Ett inte helt lätt val ur flera perspektiv:
– Jag är utbildad apotekare och hade ett bra, välbetalt jobb på ett stort läkemedelsföretag. Så klart kändes det osäkert att lämna, säger Svetlana, som idag arbetar på apoteket i Pajala.
I januari 2019 sökte hon tillfälligt uppehållstillstånd, medan sonens ansökan registrerades i oktober samma år. I februari 2020 kom Migrationsverkets klartecken för Svetlana. Sex månader senare anlände hon till verkstadschefen Anders. I juni 2021 beviljades även den då 17-årige Aleksandr tillfälligt uppehållstillstånd, och i augusti kunde han äntligen ”hämtas hem” efter att ha bott med sin omkring 80-åriga mormor under väntetiden.
–Jag hade förberett allt. Så dagen efter han kommit till Sverige började han läsa svenska och engelska på gymnasiet, säger Svetlana leende.
En stor dag var det när Svetlana och Anders äntligen kunde hämta hem den då 17-årige Alexandr till Pajala. Nu är han över 18 år och förväntas enligt svenska lagar kunna leva ett självständigt liv i Ryssland.
En dröm gick i uppfyllelse när Alexandr innan återresan till Ryssland hann träffa fotbollsstjärnan Lilian Thuram under hans besök i Norrbotten.
Med stolthet berättar hon och Anders hur Aleksandr började träna volleyboll och tog plats som fotbollsmålvakt för division 4-laget Ohtana/Pajala II, där han snart hejades fram av Pajalaborna. Han fick vänner, lärde sig snabbt svenska och anställdes 2022 som studiehandledare på skolan, då ukrainska familjer kom till Pajala. Senare har han arbetat som timvikarie i gruvan, för att ifjol få anställning som fritidspedagog. Parallellt har han hela tiden fortsatt med den distansutbildning till idrottslärare som han påbörjat i Ryssland.
– Planen var att han skulle validera upp och sedan kunna jobba som idrottslärare, säger Svetlana och får åter tårar i ögonen när hon tänker på att det kanske inte blir så nu.
I oktober ifjol avslogs Aleksandrs ansökan från i januari 2024 om permanent eller förlängt uppehållstillstånd. Motiveringen var att han är över 18 år, betraktas som vuxen och förväntas kunna leva ett självständigt liv. Något Migrationsverket menar styrks av att han haft arbete och stått i bostadskö i Pajala. Just detta får Svetlana och hennes make Anders att reagera särskilt hårt.
"Hade vi låtit Aleksandr leva rövare på byn hade han haft större möjligheter att få stanna"
Anders Niemi
– Vi har lärt barnen att arbeta och vara goda samhällsmedborgare. Men här blir det helt fel. Hade vi låtit Aleksandr leva rövare på byn hade han haft större möjligheter att få stanna, då han varit i beroendeställning till oss, säger Anders.
Än värre tycker de saken blir av att familjen redan när Aleksandr var 17 år ansökte om att han skulle få stanna permanent – och att han då bara fick tillstånd att stanna en begränsad tid.
– Jag har frågat Migrationsverket varför ett omyndigt barn inte fick uppehållstillstånd med sin mor men inte fått något svar, säger Svetlana, som idag mår så dåligt att hon inte orkar jobba mer än deltid.
Förhållandet till Alexandr beskriver hon som särskilt nära, då de två länge levde ensamma efter en skilsmässa från hans pappa.
Nu känner makarna en stark oro för att Aleksandr ska bli inkallad till värnplikt och kriget mot Ukraina.
– Kriget är som rysk roulett, säger Svetlana.
"Jag bara gråter", säger Svetlana som efter sonens utvisning inte orkat jobba mer än deltid.
Sedan sonen åkte i september håller de daglig kontakt via telefon eller nätet.
Hur ser Aleksandrs livssituation ut idag?
– Jag vet att han är orolig och mår mycket dåligt. Han bor på soffan hos sin halvbror, har inga pengar och kan inte söka jobb då han riskerar att registreras och skickas ut i kriget.
Det ryska läget ses dock inte som ett hinder av Migrationsverket, som hänvisar till att Aleksandr länge bott i landet tidigare. Hans motstånd till kriget bemöts med att han tillfrågats om han vill söka asyl men avböjt.
– Vi har alltid varit fria människor och asyl är ett fängelse för oss, säger Svetlana och tillägger att det som rysk dessutom är svårt att få asyl.
När Svetlana och Anders gifte sig var båda deras söner från tidigare äktenskap med.
Övningskörningsskylten som Aleksandr behövde när han skulle lära sig köra bil ligger i hallen. Men 20-åringen själv är inte kvar hemma.
Vad som händer nu vet hon inte. Nyligen avslogs hennes överklagan till Migrationsdomstolen. Och något hopp om att sonen ska få arbetstillstånd har familjen inte, då Aleksandrs månadslön som fritidspedagog var 25 500 kronor och minimikravet är 28 500 kronor.
– Det är i princip omöjligt att uppfylla för unga vuxna som precis börjat studera och jobba i ett nytt land, säger Svetlana.
Hon har skrivit och vädjat till migrationsministern och Migrationsverket om att lönekravet för unga vuxna ska sänkas. Samt om att åldersgränsen för att få söka uppehållstillstånd på grund av anknytning ska höjas från 18 till minst 21 år – samma gräns som redan gäller för unga vars föräldrar har arbetstillstånd.
"För mig är det självklart att man ska få stanna om man har fast jobb, kan sköta sig själv och behövs i samhället".
Svetlana Ryzhevskaia
För egen del känner Svetlana att hon står hon inför ”sitt livs värsta val”: att kanske tvingas lämna sin stora kärlek för att åka till sonen i Ryssland. Vilket inte borde behövas, enligt paret i Pajala.
– För mig är det självklart att man ska få stanna om man har fast jobb, kan sköta sig själv och behövs i samhället, säger Svetlana.
NSD har sökt migrationsminister Johan Forsell (M) för att fråga om migrationspolitiken behöver ses över när personer med jobb utvisas från regioner med stor arbetskraftsbrist, och om det är rimligt att familjer splittras då unga vuxna som inte hunnit gå färdigt skolan utvisas för att de fyllt 18 eller inte hunnit skaffa sig ett välbetalt jobb.
Han har valt att inte svara på våra frågor.
