Pontus hade hopp om att regionen verkligen skulle gå till botten med det som hände, men upplever att de ansvariga duckar och att överläkaren skyddas på bekostnad av de drabbade.
Mellan 1975 och 1985 föddes 15 till 20 barn per år som ett resultat av donatorinseminationer som gjordes på kvinnokliniken vid gamla centrallasarettet i Boden. Hit hänvisades ofrivilligt barnlösa par från hela länet. Ett av dem var Pontus mamma och pappa, som kom dit i början av 1980-talet.
Pontus heter egentligen något annat, men vill av hänsyn till sin pappa vara anonym. Hans mamma är inte längre i livet. Vi har valt att använda samma namn som han fick när han anonymt medverkade i SVT:s program Uppdrag granskning i slutet av 2023.
– Mina föräldrar berättade aldrig någonting om det här för mig. Jag misstänker att några släktingar på mammas sida kan ha känt till det, men där rådde en stark tystnadskultur, säger han.
Det var i början av 2023 som Pontus och hans fru fick svar på de dna-test som de hade tagit, mest för att det var en "rolig grej" att få reda på mer om sina ursprung. Men i Pontus fall avslöjades något helt oväntat. Han hade till nästan 50 procent sitt ursprung i Baltikum och insåg snabbt att hans pappa inte kunde vara hans biologiska far.
Han beskriver relationen med sin pappa som jättebra under hela uppväxten och även senare som vuxen. De är olika som personer, men också lika. När Pontus tänker tillbaka på om han någon gång funderat över sitt ursprung och om hans biologiska far i själva verket skulle kunna vara någon annan än den pappa han vuxit upp med, är det ett minne som har etsat sig fast.
Hur många halvsyskon har jag stött på genom åren? På Ica? I fotbollslaget när jag var barn? På föräldramöten? Flera av oss har vuxit upp i närheten av varandra.
Pontus
– Det var när jag gick i skolan, vi hade en biologilektion. Vi fick lära oss om hur barn ärver olika ögonfärger, vad som avgör om man får blå eller bruna ögon. Mamma hade ljusa ögon och mina är blå. Pappas ögon är mörkbruna. När jag sade det till min lärare frågade han mig om jag verkligen var säker på att min pappa var min riktiga pappa.
Frågan kom upp någon gång vid middagsbordet under uppväxten, men föräldrarna avslöjade ingenting.
När Pontus studerade resultatet av sitt dna-test upptäckte han att han hade två okända halvsyskon och de fick snabbt kontakt med varandra. Men sanningen om hans ursprung visade sig vara långt bortom det han någonsin hade kunnat föreställa sig. SVT:s program Uppdrag granskning avslöjade skandalen bakom kvinnokliniken i Boden i slutet av 2023 och benämningen Spermadoktorn toppade nyhetsartiklar över hela landet.
Inseminationskliniken hjälpte omkring 150 par per år att få barn. Det enligt Kurirens artikel, från arkivet 1984.
Pontus var alltså resultatet av en spermainsemination, men givaren var ingen anonym donator. I själva verket var det överläkaren, tillika klinikchefen vid kvinnokliniken i Boden, som hade inseminerat kvinnor med sin egen sperma. Vid tiden för Uppdrag gransknings avslöjande fanns sju halvsyskon som kände till varandra. I dag är antalet uppe i 13, trots att överläkaren från början hävdade att det rörde sig om ett fåtal barn som han gett upphov till. Utöver dem finns även de tre barn som överläkaren fick tillsammans med sin fru.
– Jag vet fortfarande inget om hans egentliga motiv till varför han gjorde det han gjorde. Men det jag vet är att han satt mitt emot paren som kom till honom för att få hjälp och ljög dem rakt upp i ansiktet. Sedan gick han iväg till ett annat rum, gjorde sin grej och kom tillbaka för att inseminera kvinnorna.
Pontus konstaterar att varken han eller hans halvsyskon som blev till på samma sätt borde han blivit till, om det hade funnits en lagstiftning som reglerade insemination i Sverige. En sådan lag trädde i kraft först 1985 och då avslutades inseminationsverksamheten i Boden. Enligt den får donatorer i Sverige inte vara anonyma.
Pontus föräldrar råddes av sjukvården att inte berätta hur han blivit till. "Det speglar nog den tidsanda som rådde", säger han.
Tvärtemot hur det såg ut vid andra kliniker i landet erbjöds kvinnorna ett obegränsat antal inseminationer, fram till dess att de fyllde 40 år. Detta trots att överläkaren själv i ett brev har skrivit att resurserna vid kliniken är "utnyttjade fram till bristningsgränsen och en bit därutöver".
I samma brev skrev läkaren att han även tagit emot par från Västerbotten, men i vilken omfattning framkommer inte. Pontus är tämligen övertygad om att ett antal halvsyskon har fötts även i grannlänet.
– Det kan röra sig om hundratals inseminationer där läkaren använde sin egen sperma och långt ifrån alla resulterade i graviditeter. Men han har ju ändå begått handlingen. Han skulle kunna vara den enda donatorn som fanns och i så fall är vi nu kända halvsyskon bara toppen av isberget, säger Pontus.
Den främsta orsaken till att han vill berätta sin historia är att han hoppas kunna nå ut till personer som kan vara berörda av skandalen och vill uppmana dem att lämna dna-test. Det är enda vägen att få reda på om det finns fler halvsyskon, påpekar han.
Det är klart att jag är glad över att jag finns, men egentligen skulle det här aldrig ha hänt. Han är en lögnare, en bedragare.
Pontus
Barn till Spermadoktorn
Det fanns inga andra kända donatorer vid kvinnokliniken i Boden än överläkaren själv. Han har uppgett att all dokumentation om donatorerna förvarades i ett låst skåp, som bara han hade nyckeln till. Tidigare anställda vid kliniken har sagt att de aldrig sett till några donatorer och att journalföringen var mycket begränsad.
Överläkaren har uppgett att varje donator fick lämna sperma som resulterade i högst tio graviditeter. Uppgifterna om inseminationerna skrevs in på kort, som förstördes i samband med att behandlingarna upphörde i samband med graviditet eller av andra orsaker.
Han har försvarat sina handlingar med att han ville hjälpa och att han tyckte synd om paren när donatorn uteblev, eftersom många hade rest långt för att få en insemination.
Överläkaren har hittills vägrat svara på frågan om hur många donatorer som i själva verket användes.
– Rent skitsnack. Det stämmer inte alls. De allra flesta par som vi vet om kom från fyrkanten. Mina och flera av mina nu kända halvsyskons föräldrar bodde i Luleå- och Bodenområdet.
Vid kvinnokliniken i Boden användes enbart färsk sperma, då det inte fanns utrustning som möjliggjorde infrysning. Kraven som ställdes för möjliga donatorer var att de skulle vara friska, etniskt svenska män, något som överläkaren frångick i och med att han själv agerade spermadonator. Hår och ögonfärg skulle vara desamma som kvinnornas partners.
Mellan 1975 och 1985 bedrevs inseminationsverksamheten vid kvinnokliniken i Boden.
Pontus säger att överläkarens agerande fortsätter att påverka honom, hans halvsyskon och deras barn. "Det är jätteviktigt att alla som tror sig vara berörda går och dna-testar sig", säger han.
Det har visat sig att överläkaren började inseminera patienter med sin egen sperma bara ett par månader efter att kliniken öppnat. Han byggde en framgångsrik karriär på verksamheten och uttalade sig i inseminationsfrågor i media över hela Sverige. I en tidningsartikel från 1977 kan man läsa hur en "spermabank" hade byggts upp vid kliniken i Boden.
"Verksamheten fungerar bra. Vi har spermagivare i dag", sade överläkaren i artikeln. I en annan artikel förklarar han varför han inte betraktar värnpliktiga som lämpliga spermadonatorer.
Eftersom det inte fanns lagstiftning som reglerade insemination under den aktuella tidsperioden gjorde överläkaren inget olagligt kopplat till insemineringen. När lagen infördes 1985 var överläkaren en av dess skarpaste kritiker.
– Hur många halvsyskon har jag stött på genom åren? På Ica? I fotbollslaget när jag var barn? På föräldramöten? Flera av oss har vuxit upp i närheten av varandra. Tänk om jag hade träffat en halvsyster och bildat familj med henne? Eller om något av mina barn skulle bli ihop med en kusin, ovetandes, säger Pontus.
Pontus befarar att hela sanningen om hur många barn som blev till efter läkarens inseminationer aldrig kommer att komma fram. "Han kallar oss för behandlingsresultat", säger Pontus.
Han vet med säkerhet att han och en av hans halvsystrar har jobbat på samma arbetsplats. Ett av hans barn går i dag på samma skola som en tidigare okänd kusin. Flera av de i dag kända halvsyskonen är fortfarande bosatta i Norrbotten. Förutom de rent psykologiska aspekterna tänker Pontus på de ökade medicinska risker det innebär när nära släktingar skaffar barn med varandra.
Om överläkaren inte hade handlat som han gjorde, då hade du inte funnits. Vad tänker du om det?
– Det är ju en fråga på en rent existentiell nivå. Det är klart att jag är glad över att jag finns, men egentligen skulle det här aldrig ha hänt. Han är en lögnare, en bedragare.
Tänk om jag träffat på min halvsyster utan att veta att hon var det och bildat familj med henne?
Pontus
Hur har det du har fått reda på påverkat dina egna relationer?
– Jag kan prata om det här med min fru och barn, absolut. Deras reaktioner var ju blandade, från början var det liksom "oj", men sedan var det mer "vad fan är det som händer?". Sedan tror jag att det är omöjligt att kunna sätta sig in i den här situationen om man inte är drabbad själv.
Hur har det påverkat ditt liv?
– Jag har börjat landa lite, men jag känner mig identitetslös. Jag hade en stark identitet kopplat till platsen där jag växte upp, men det har jag inte längre. Min pappa blev jätteledsen när det här kom fram, vi kan inte alls prata om det. Han vill inte och det är förstås en stor sorg för mig. Visst finns det positiva saker, som att jag i dag har en fin kontakt med några av mina halvsyskon.
